– Egentligen har jag kort hår, men männen tycker mer om långt. Nu behöver jag inte vara rädd att bli igenkänd, här är jag en person, hemma är jag en annan, säger hon.
Vi träffas utanför köpcentret Rajalla mitt mellan Haparanda och Torneå. Torneälven flödar intill oss och en och annan svala som byggt bo där Barents center planeras sveper förbi. Olga blickar mot solen. Hon har ledigt en liten stund före nästa kund ska hämta henne. I en påse har hon ett linne som hon just har köpt. Hon ler som att världens bekymmer försvunnit.
Olga berättar om läget i Murmansk, att många har det fattigt. Hon berättar vad hon heter egentligen, men just nu heter hon Olga. Hon pratar ryska och en vän till henne tolkar. Hon säger att hon är rädd för att vara med i tidningen, men att hon samtidigt vill berätta, för att människor ska veta att sexarbetarna också är människor, vanliga.
Olga har tre barn som hon ensam ska försörja. Ett tag hade hon två jobb, jobbade drygt 150 procent och träffade nästan aldrig sina barn.
– Hur ska jag försörja barn och uppfostra dem när jag aldrig ser dem, omöjligt.
Med en och en halv lön kunde hon försörja familjen. Mat och hyra betalades. Men hon var nästan aldrig hemma och någon semester var det aldrig frågan om.
Hon säger inte hur hon började sälja sex, men hon säger att det innebar en ekonomisk vändning.
– Jobbar jag tre dagar här, tjänar jag lika mycket som när jag jobbade på två jobb. Jobbar jag tre dagar till här kan vi åka på semester på sommaren och jag är hemma nästan alltid med mina barn. Kunde jag försörja oss på annat sätt skulle jag göra det.
För Olga innebär att sälja sin kropp ett bättre liv för hennes barn.
– Hemma tänker jag inte på vad jag gör här. Här är här och hemma är hemma, säger hon.
Mobiltelefonen plingar till. Kunden är på gång.
– Han har betalat för en natt. Kanske sover vi också. I morgon åker vi tillbaka hem, hem till Murmansk.
Olga går mot parkeringen. En svenskregistrerad silverfärgad bil rullar fram. Olga kliver in.
Varje torsdag anländer kvinnorna från Murmansk. Precis som vid NSD:s granskning år 2011 anländer de på torsdagar för att åka hem igen på söndag. Skillnaden är platsen de kommer till. Då var det Peyton Place, nu berättar de att det är Aula Pub och efter NSD:s och P1:s besök på puben har de inte längre någon fast plats att vara på. Men alla är överens om att det är en tidsfråga innan lokalfrågan åter är löst. När dörren stängs på en plats öppnas en dörr någon annanstans och verksamheten fortsätter. Bara under NSD:s fortsatta granskning hinner lokalfrågan förändras.
Mellan fem och tio kvinnor anländer varje helg. De flesta kvinnorna är bokade i förväg via Internet. De yngsta kvinnorna omkring 20 år deltar ofta vid fester och de äldre åker oftast hem till en ensam man eller till ett motell. Den äldsta kvinnan som brukar sälja sex vid gränsen är drygt 60 år och har sålt sex i många år, i Ryssland är hon pensionerad sedan tio år tillbaka. De strötider som finns över mellan kunderna tillbringar kvinnorna på puben, det finns alltid någon man som är villig att betala för, ibland samlag ibland oralsex.
– De flesta är snälla. Ibland är de sadister, men många vill ha sex och sedan sova med en kvinna. Många är sorgliga och ensamma, andra vill bara ha kul och andra är arga, säger Natallia som också egentligen heter någonting annat.
Hon har en färsk blånad på armen som hon ideligen stryker sig över.
– Han var hårdhänt, jag har inte träffat honom förut. I kväll kommer en snäll man, som jag träffat flera gånger.
Hon är duktig på svenska efter många års sexarbete vid gränsen. Hon säger att hon säljer sex för att betala tillbaka en skuld. Mer vill hon inte säga.
– Det finns många som är sexarbetare för att de måste.
När NSD påtalar att många män i Haparanda säger att de ryska kvinnorna befinner sig i gränsområdet för att de vill hitta en man att gifta sig med, skrattar kvinnorna.
Ingen av kvinnorna svarar på frågan om de får alla pengar själva, eller om någon annan tar en del av intäkterna. När frågan ställs om maffian är inblandad säger kvinnorna att de inte förstår vad som menas, men Olga är tydlig.
– Chauffören som kör oss från Murmansk har ingenting med det här att göra, han är bara chaufför, kör oss dit vi ska.
Finns det inga mellanhänder, ingen hallick eller maffia finns inte heller någon att åtala i Finland och så länge betalningen för sexhandeln sker på den finska sidan är det svårt att åtala någon för ett brott i Sverige.
– Vi får sälja sex här. Svenska kvinnor och finska kvinnor vill inte ha sex med en man som är alkoholist, som inte har något jobb och bor i skogen, det är ofta så. Vi ryska kvinnor bara gör det, säger Natallia.
Hon berättar att hon ibland får mat av männen som köper sex av henne, att de vill att hon stannar över natten, det får hon extra betalt för. Hon säger att det är de männen som gör att hon faktiskt orkar, de män som någonstans ändå bryr sig.
– Jag brukar diska och plocka ihop hemma hos dem, de brukar bli tacksamma. Det är män från Haparanda, Kalix, Luleå, Torneå, Kemi, Simo de kommer och betalar.