Charlotte Kalla tar emot hemma i pappa Per-Eriks hus mitt i Tärendö, bara ett par kvarter från hennes alldeles egna staty som står utanför skolan. Tillsammans med sambon Anders Svanebo har hon bilat till Norrbotten för att fira midsommar och njuta av lite egen tid i barndomens fotspår.
– Det är ju inte så ofta man är här. Kanske nån vecka på sommaren, nån dag på våren, kanske till jul, säger hon.
Blir det stor uppståndelse i byn när du kommer hem?
– Nja... Vi gör inte så jättstort väsen av oss. Vi kom hit i måndags natt, och i går tillbringade vi kvällen i stugan som ligger utmed älven.
Så det blir ingen parad genom stan?
– Nej. Anders har varit på affärn idag. Om jag går på affärn skulle jag väl få stanna några fler gånger.
Så du skickar Anders?
– Ja, precis (skratt).
Sambon inflikar:
– Annars så tutar det mycket folk på dig. Överallt.
"Jag är mycket modigare"
Charlotte Kalla gillar att komma hem till Norrbotten. Att få vara här en hel vecka, som nu, är lyx för henne.
– Det som slår mig när jag kommer hit är hur lättillgängligt allt är. Som i dag när vi var ute och sprang på myren, vi var ute i två och en halv timme och ändå kändes det som vi knappt hann upptäcka nåt.
Kalla berättar att hon ser på Tärendö – och på sig själv – i ett nytt ljus jämfört med när hon som ung växte upp här.
– Jag är mycket modigare nu, säger hon.
– Jag vågar ta mig ut utan att känna att jag springer vilse. Det är ganska lätt att tappa bort sig. Det tänkte jag på i dag förutom hur väldigt vackert det var därute, jag blev stolt över att jag ändå hade koll på vilken riktning vi skulle ta.
Redo för björnar
Morgonens löppas hade dock kunnat sluta i dramatik.
– Vi såg en älgko med en kalv. Den var jättefin, så himla liten. Men man tänkte ju ändå: "Vad tusan gör vi på en myr? Det finns inget träd att klättra upp i och vi kan inte springa ifrån den". Som tur var sprang den åt ett annat håll, säger Kalla och skrattar.
Ni har aldrig sett någon björn då?
– Nej, men man hör ju emellanåt att folk sett björnar på motionsbanan, så nog finns de nära.
Har du koll på vad du ska göra om du ser en björn?
– Min morfar sa att man skulle dra ner byxorna och visa arslet.
Oj, då måste man vara snabbtänkt.
– Ja. Och kylig (skratt).
Enorm uppståndelse
Charlotte Kalla har en helt galen säsong bakom sig. Ett guld och två silver på OS i Sotji lämnade stora ringar efter sig – och uppståndelsen har aldrig varit större. Den 26-åriga skiddrottningen har blivit svenska folkets stora älskling och favorit. På gott och ont. Många är det som vill ha del av kakan.
– Efter OS har jag varit ganska mätt på att se till att andra är nöjda. Jag inser nog inte hur mycket jag egentligen bjuder på mig själv. För jag tycker att jag bara tackar nej. Men där emellan alla nej så har jag tackat ja till otroligt mycket. Man måste få vara ego och det är viktigt att rå om sig själv. Det tror jag verkligen att jag behöver för att kunna prestera.
Har du jobbat med den biten? Att lära dig säga nej?
– Ja, det försöker jag jobba med. Att hellre ta ett beslut. Sen är det svårt att förstå hur många beslut jag faktiskt ställs inför.
"Jag blir ju arg"
Det som stör Kalla är när folk inte kan ta just ett nej.
– Jag har upplevt det ganska mycket efter OS. Människor som har kommit med förfrågningar till mig och jag har sagt nej. Då har de blivit besvikna och verkligen utnyttjat mitt dåliga samvete.
Hur då?
– De har sagt att "den och den ställer upp, den och den idrottaren har tackat ja, han stannar till och med hemma några extra dagar från USA för att vara med på det här".
Hur känner du då?
– Jag blir ju arg på dem att de ens resonerar så. Jag tycker att det är så himla dåligt att inte kunna acceptera ett nej, att ta tillfället och spela på dåligt självförtroende. Jag har hört en som sa: "Jaha, nej men gud, nu blir jag besviken, jag hade ju räknat med dig. Jag tänkte att efter alla de här åren skulle du säga ja för att slippa mitt tjat".
Står du på dig då?
– Jag brukar försöka tänka: Vad är de här människorna värda egentligen? Är de viktiga för mig?
"Man blir som en stålkvinna"
En annan grej som Charlotte Kalla tycker är märklig är bilden av henne som ofelbar superkvinna.
– Det är ofta många som vill få det till att jag är fantastisk på alla de sätt. Det räcker inte att vara bra på en sak. Jag tror inte att folk är medvetna om vilka förväntningar de sätter på framgångsrika personer. Man blir som en stålkvinna. Eller stålman.
Har du något exempel?
– Det räcker inte med att jag var bra i skolan. Helt plötsligt hör jag historier där det beskrivs vilket geni jag var: "Jag hade henne i matte i tre år och hon missade bara tre poäng under de här tre åren". Så vet jag själv att jag kanske hade den där läraren i knappt ett år. Det drar i väg.
Du är en stor förebild för många. Hur ser du på det?
– Jag blir glad av att kunna inspirera ungdomar. Men det är svårt också att sätta sig in i den rollen, vilken betydelse det kan ha. Det kan vara svårt att förstå storheten i sig själv.
Googlar du någonsin på dig själv?
– Nej, det brukar jag inte göra. Men nog läser jag en del av det som skrivs. Sen är jag ju medveten om att många erbjudanden får jag på grund av att jag är en offentlig person som har gjort bra resulat. Att få åka till Öland och ta emot Victoriastipendiet till exempel, det hade inte varit möjligt utan de framgångar vi haft.
Den här mediebilden av dig som glad, duktig, tillmötesgående. Är det en bild du har uppfunnit själv?
– Nog har jag också dåliga dagar. Men jag försöker att se positivt på det mesta, se möjligheter och utmaningar i stället för hinder. Det är nog det som driver mig framåt.