När jag såg bilden på ultraljudsskärmen på sjukhuset förstod jag på riktigt vad det handlade om. En kompakt klump lika stor som min knytnäve låg mitt i magen. En tumör. Insikten om att jag fått en livshotande sjukdom var förstås tung. Men veckorna som gått sedan ambulansen hämtade mig har också fyllt mig med glädje, hopp och beundran. Därför vill jag skriva detta till alla er som jobbar inom vården.
Ni har gett mig trygghet när allt hade kunnat vara enbart kaos och kris. Jag vet att alla inte får uppleva samma sak. Det finns de som har stött på problem och långa väntetider. Jag har sett platsbristen, arbetsmängden, pusslandet. Just därför har jag imponerats ännu mer av engagemanget hos er som har tagit hand om mig. Inte en suck, inte en sur min. Alltid hundra procents närvaro och fokus på mitt mående.
Jag jobbar inom industrin och har därför fascinerats av de kvalitetssäkringar, metodiska analyser och avvikelsehanteringar som jag fått se under sjukhusvistelsen.
Den högteknologiska nivån får en ibland att tro att man hamnat i en science fiction-film. Magnetkameror, datortomografier, videofilmningar av mitt inre och smärtstillande medel pumpat rakt in i ryggraden.
Samtidigt har det tekniska gått hand i hand med helhetssynen på mig som patient. Om något värde avvikit, om jag fått mer smärta eller störd sömn, så har ni direkt satt in kontroll, åtgärder och uppföljning. Mitt i all denna processeffektivitet har jag känt mig sedd och tröstad. Ett vänligt ord, en hand på armen, ett väl avvägt skämt om livets oförutsägbarhet.
Vad är det för människor som klarar av detta? Underbetalda och överbelastade, ändå högpresterande och på gott humör.
Hade jag extra tur och träffade de mest positiva av er? Visst, kanske är ambulansen och akuten i Kiruna, avdelning 6 i Gällivare samt avdelningarna 33 och 52 i Sunderbyn unika inom svensk vård, men jag tror inte det. Jag tror att jag har fått se ett snitt av de människor som har valt att arbeta för att vi andra ska vara friska och må bra.
Min tumör är bortopererad. Ännu återstår analyser av vilken sort det var, och därmed hur fortsättningen blir. Jag har alltså bara gått första ronden i den här matchen. Men jag är inte ensam. Med mig finns Therese, Andreas, Annika, Ann-Marie, Noomi, Anders, Elin, Kadja, Åsa, Dan, Johan, Anna, Anna och Anna, Hanna, Johanna, Jonatan, Jessica, Marcus, Josefine, Björn, Ulrika, Allan, Maria, Natalie, Marianne och alla ni andra. Med er i ryggen är jag beredd att möta vad som helst.