Det ligger en flicka ett par trappor upp i Norrbottens museum. Hon ligger på något som kanske hennes mormor virkat, ett överkast. Det långa håret flyter ut över den kudde som inte finns där, för en trött tonåring behöver väl ingen kudde. I byxfickan syns konturerna av en mobiltelefon. Flickan är helvit, det hon ligger på är vitt och med bara överkastet i en aning mörkare nyans.
Det är en skulptur som gör betraktaren glad och tankarna går till den offentliga konsten i rikets stora städers parker. Vafan är en kung till häst i jämförelse med denna sovande, barfota tonåring?
Den som skapat detta verk är Kristina Nilsdotter, numera verksam i Nordmaling men född i och tidigare verksam i Luleå. Hon var en av Luleå kommuns tidiga kulturstipendiater och överraskade med sin separatutställning i Konsthallen 2011. Det var skulpturer fyllda av personlighet och liv!
Nu har hon bidragit till den stora samlingsutställningen ”Bothniasalong 2018” och hon är en anledning att söka sig till Norrbottens museum. Hennes ”Slummer”, en gjutning i glasfiberarmerad Jesmonite och epoxiharts, är så slående där hon ligger på podiet mitt på golvet. Här krävs inga starka färger för att fånga uppmärksamheten.
Nackdelen med samlingsutställningar utan tema är att det kan bli spretigt. Så känns det också under rundvandringen i Norrbottens museum och Konsthallen i Kulturens hus. Det är våldsamma svängar i motivval och uttryck, sedan också ömsom vin och ömsom vatten när det gäller resultatet. Det kan nog inte bli annat när 94 konstnärer deltar i Luleåutställningarna. Det blir en mångfald i flera avseenden.
Å andra sidan förefaller nivån högre i Norrbotten än i Västerbotten, i vart fall att döma av utställningskatalogen. Att Västerbotten har fördelen av en egen konsthögskola förefaller betydelselöst.
Nu är utställningen inte bara Kristina Nilsdotters uppvisning. I museet stannar vi upp inför Viktoria Anderssons ”(De) Fence”, ett broderi på markisväv med det suggestiva motivet av ett stängsel och med ett hål, ett spontant men samtidigt så perfekt hål.
Intill detta perfekta stängsel finns Annica Johanssons skulptur ”Act 1”. Här finns också något som liknar ett stängsel, men mera vilt och det blir som en kjol på kvinnan utan underkropp. Mitt emot står hennes ”Act 3”, en man med kraftfulla armar.
En utställning hänger på såväl lokalen som på hängningen av verken. Det blir tydligt när vi förflyttar oss till Konsthallen i Kulturens hus. Här finns rymden som museets utställningslokal saknar och då finns också utrymme för de stora verken.
Störst är Anders Sunnas tolv kvadratmeters collage ”Swedish Cooperation Game”. Det kräver sin tid att ta till sig detta verk och man måste gå nära för att upptäcka alla detaljerna. Vi känner igen Sunna och där finns naturligtvis skallmätaren Herman Lundborg, här som lokförare på Norrlandståget. Där återkommer också den lille pojken i samekolt, här med en väst fylld med sprängmedel.
Anders Sunna tar i, men inte för kung och ett svenskt fosterland, utan i stället för Sapmi, och man undrar om det återstår något oanvänt krut i hans måleri. Det börjar kännas lite upprepande med dessa återkommande symboler för den storsvenska ondskan.
Sven Teglund är så långt från Anders Sunna man kan komma när han här visar två så vardagliga motiv för sitt måleri, två lite vinter-slaskiga parkeringar på Porsön. Det påminner om den store akvarellisten i Värmland som gör stor konst av vardagsmotiven. Vi vill gärna känna igen oss.
Lite av samma vardaglighet har Linda Matinlassi i målningen ”Mormor, morfar”. Här sitter en kvinna i knät på en man med bar överkropp och han sitter i en sådan där solstol som är så svår att få sittfärdig. På det runda bordet intill finns en askkopp, cigarettpaket och solglasögon. Mannen förefaller lyckligare än kvinnan. Det är en bild med charm.
Den som gör sig besväret att också se utställningsdelarna i Skellefteå och Umeå får vara beredd på att i några fall få se samma verk söder om länsgränsen. Juryerna har inte samverkat och det borde de ha gjort.
kulturen@nsd.se