Tomas Bannerhed är inte en författare som ger ut böcker på löpande band. 2011 tilldelades han Augustpriset för debuten ”Korparna” och 2015 släppte han, tillsammans med fotografen Brutus Östling, fotoboken ”I starens tid”. Så när Bannerhed nu, sju år efter debuten, ger ut sin andra skönlitterära roman är förväntningarna höga. Men besviken blir man inte. Med ”Lugnet” visar Bannerhed att han är en författare värd att vänta på.
I romanen lär vi, genom den otroligt vackra prosan, känna Urban. Han är i yngre medelåldern, men den ensamhet han bär på är en sådan som vi ofta tror att bara äldre människor känner: Urban går till bibliotek i förhoppning att träffa någon att prata lite med, åker buss planlöst i flera timmar och tittar på utsikter drickandes Marinella själv. Hans tillvaro blir en träffande beskrivning av varför ensamhet faktiskt är ett av våra största folkhälsoproblem.
För paradoxalt nog kommer ensamheten sällan ensam. Urban lider också av dåligt samvete över att inte ha besvarat alla brev från sin psykiskt sjuka mamma, och han ältar den för längesedan avslutade kärleksrelationen med Karin. Hans depression är narcissistisk, men gör såklart lika ont ändå.
Urban är elitist och tycker att de som inte kan citera Camus är mindre begåvade, har en osund avundsjuka till omgivningen, är besatt av kroppsvätskor och vill hämnas på dem som inte älskar honom. Lugnet utspelar sig strax innan millennieskiftet. Om romanen istället hade varit förlagd tjugo år senare, i nutid, skulle Urban med sina egenskaper passat in i den växande incel-rörelsen: en grupp av män som förenas i sin vilja att straffa kvinnor för att de inte får ligga. Hade inte Bannerhed utgått från Urbans under dog-perspektiv, utan istället tagit en allvetande berättarposition, skulle historien om Urban varit djupt obehaglig.
Men så är det inte. Tvärtom tycker jag om Urban och när han träffar Sonja på biblioteket och bygger upp en förväntan om att en ny kärlekshistoria ska ta fart vill jag verkligen att det ska gå bra för honom. Bannerhed är inte bara en fulländad stilist utan också en skicklig berättare; inte ens jag som nykter läsare förstår om Sonja är med Urban för att vara snäll eller om hon faktiskt på riktigt tycker om honom. Urbans komplexitet, han är smart och begåvad på att konversera men samlar också sin sperma i äggkoppar, är så trovärdigt beskriven att den har smittat av sig också på mina tankegångar.
Det går sådär med Sonja och Urbans tvivel på sig själv växer. Likaså den redan långt gående depressionen. Till slut har hans ilska gentemot Karin och Sonja bytts ut till likgiltighet. Och i takt med det blir också romanens stämning allt mer sorglig.
Det känns nästan orättvist att recensera ”Lugnet”, mina ord räcker inte till för att beskriva det vackra i romanen. Men Bannerhed gör mer än så; den här boken bär jag med mig. Det blir ofta larvigt när människor beskriver enstaka böcker som livsavgörande, jag tror att det i de flesta fall är efterkonstruktioner. Så även om jag inte vill beskriva ”Lugnet” så är det lätt att konstatera att romanen har gjort något med mig, för den har berättat för mig: Jag vill aldrig bli ensam och jag ska alltid svara när min mamma ringer.