Rysskräck farlig för landet
När nu krutröken över Georgien skingrats och alla vet att det var Georgiens regering som satte igång kriget, är våra mesta politiker och försvarsdebattörer mest upptagna med Rysslands agerande.
Varför förekommer det ingen svenskskräck hos ryssarna, frågar sig Björn Forseth i Kiruna. Vi kan ju faktiskt se riktigt farliga ut.
Foto: Kurt Engström
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Som Elisabeth Hedborg sade i radion, kan USA invadera länder utan att folk här hem-ma slutar resa till landet eller umgås med amerikaner, därför att de känner andra som varit där och vet att det trots allt finns en vardag liknande vår där också. Men svenskarna vet så lite om Ryssland att de blir rädda för hela landet och dess folk vid minsta händelse. Och denna rysskräck blåser politiker liv i omedelbart. Vi är arvfiender. Men varför hyser inte ryssar då svenskskräck?
På 1500-talet härjades de av en svensk bondehär under Pekka Vesainens ledning som brände ned Kandalaksja och Petsamo med alla dess invånare. På 1600-talet anföll Karl IX för att få en svenskvänlig tsar på den ryska tronen, på 1700-talet förklarade Hattarna Ryssland krig och lite före 1800-talet angrep Gustav III oprovocerat.
När Warszawapakten lades ner, lades inte Nato ner utan fyllde ut tomrummet. Efter Sovjetunionens upplösning byggde USA upp ett pärlband av nya militärbaser runt Ryssland, avtalade om robotanläggningar i närheten, lät sin flotta patrullera i Svarta havet och bombade (med Nato) Jugoslavien, som de och EU slet isär genom att erkänna en del av det, Kosovo, som eget land. När sedan Ryssland med samma ar-gument erkände två småländer, som aldrig ville vara med i Georgien när Georgien blev självständigt, så klandrar väst Ryssland utan tillstymmelse till självkritik.
I februari i år skrev jag ett varnande NSD-inlägg om att beslutet att erkänna Kosovo i strid med folkrätten skulle följas av "att Abchazien och Sydossetien vill erkännas som självständiga från Georgien. Eller Baskien från Frankrike och Spanien eller Kurdistan från Iran, Turkiet, Irak och Armenien. Eller varför inte Xinjang från Kina...". Det var lika fel av Ryssland att erkän-na Abchazien och Sydossetien som av Sverige och västlobbyn att erkänna Kosovo. Vad väntar härnäst? Alla separatister
i världen har fått blodad tand. Aggressiva företrädare för en nationell minoritet till och med i ett land på Nordkalotten skulle inför FN kunna hävda att de är förtryckta och kräva en egen stat, och ifall landets regering inte är villig att dela landet kan lämplig stormakt finna det lönsamt att bistå minoriteten.
Att USA underblåste Georgiens huvudlösa handlande mot Sydossetien och sände sina örlogsmän till Svarta havet borde ha kunnat vända den svenska försvarsdebatten. Men inte - det var först Rysslands motåtgärder som gjorde det.
De som vill återuppbygga ett försvar av Sverige, men blundar för vad andra krigsanstiftare än Ryssland gör, har ändå rätt i att Ryssland kan bli en fara för oss. Men inte för att Ryssland har några anspråk på Sverige.
Det är en konflikt mellan Ryssland och annan stormakt som är faran för oss, för då skapas en riskzon vida omkring, och vi ligger geografiskt närmare Ryssland än USA.
Att ha våra ytterområden helt oförsvarade, såsom norra Norrbotten och en ö som Gotland, vållar i en internationell konflikt stormakterna mycken vånda. De vill inte riskera att motståndaren för säkerhets skull besätter sådana utposter.
Därför måste de vara besatta av vår egen försvarsmakt. Då lugnas de stridande parterna. Det är fredsskapande. Rysskräck och att vara nickedocka åt den andra stormakten däremot gör oss till möjlig måltavla.