Tisdag 2 oktober fick Ulf Kristersson (M) talmannens uppdrag att sondera möjligheten att bilda en ny regering. Talmannen gav honom två veckor för att fullfölja uppdraget.
Den första veckan har Kristersson använt till en enda sak – till att kolla om Stefan Löfven (S) verkligen menar allvar med sitt besked om att han och hans parti inte tänker fungera som stödhjul åt en alliansregering.
Invändningen har hela tiden varit klar och tydlig från S-håll: Det är lika absurt och ologiskt att kräva att S ska fungera som stödparti åt en alliansregering som att begära att M ska stödja en rödgrön regering.
Nu står detta klart även för Kristersson och därmed har han förstått att den lösningen är utesluten.
Vid en presskonferens under tisdagen sa Kristersson emellertid att han kommer att använda den återstående veckan till fortsatta sonderingar.
Det är troligen SD-spåret som nu ska köras i botten. Förutsättningen för att det ska lyckas är emellertid att Centerpartiet och Liberalerna ger upp alla sina vallöften om att inte ge Sverigedemokraterna makt och inflytande över regeringsbildningen.
Den parlamentariska matematiken är nämligen enkel.
Allianspartierna har tillsammans 143 riksdagsmandat. De rödgröna partierna har 144 mandat. Sverigedemokraterna har resterande 62 mandat.
Det betyder att en alliansregering inte kan tillträda utan Sverigedemokraternas aktiva stöd, vilket betyder att C och L i så fall måste svika alla sina utfästelser om SD.
Många på högerkanten sätter nu stenhård press för att förändra inställningen hos Jan Björklunds och Annie Lööfs partier. Det twittras, bloggas, skrivs debattartiklar och opinionsbildas för att de liberala partierna ska ändra åsikt.
Ett sådant fotbyte skulle dock vara ett löftesbrott av historiska mått.
Under Järvaveckan 2017 gav Jan Björklund (L) ett dyrt och heligt löfte till sina barn som är adopterade.
”Jag kommer aldrig att medverka till att SD får någon politisk makt”, sa han .
Även Annie Lööf (C) har gett klara besked.
”Centerpartiet kommer inte att ingå i ett regeringsunderlag tillsammans med Sverigedemokraterna för en alliansregering”, markerade hon i SVT:s Agenda i januari 2017.
I valtal efter valtal har L och C sedan upprepat sitt avståndstagande från Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. Förmodligen är detta klarspråk skälet till att Centerpartiet i år når sitt bästa valresultat sedan 1988.
Borgerliga väljare, som inte vill släppa in SD i de politiska finrummen, har uppskattat Lööfs försvar av de liberala principerna.
Därför är det svårt att se hur SD-spåret ska kunna lyckas för Kristersson.
En sådan lösning skulle vara fullkomligt förödande för förtroendet för både L och C för lång tid framöver.
Vem skulle kunna lita på de liberala partierna efter något sådant?