Det var för drygt en vecka sedan Eugen inte längre kunde hålla allt inom sig. Som krönikör i Haparandabladet valde han att gå ut med sin berättelse om vem han är egentligen, om vem han alltid har varit. För han har alltid sett sig som en man. Men nu har han börjat göra något åt det – och nu väntar hormonbehandlingar och operationer.
I församlingsgården i Haparanda går en besökare vilset och tittar omkring sig. Det dröjer inte länge innan en i personalen kommer fram och erbjuder sig att hjälpa den något förvirrade gästen.
– Är det någon du söker?
Besökaren säger att han har bestämt träff med komminister Eugen. Den tillmötesgående kvinnan i församlingsgården rynkar på pannan och tittar mot gästen ett par sekunder. Vad menar han? Sedan lyser hon upp igen.
– Ja, visst. Vår präst sitter i rummet där dörren står öppen, om du ser där.
Många är vana att kalla honom för Emelie.
– Jag är ju van att skriva under allt med Emelie också. Men det känns jättebra att kunna kalla mig Eugen nu.
Eugen Dietrich Johannes Emelie Brudal. Eugen, konstnären. Dietrich, teologen. Johannes, evangelisten. Och så Emelie – för att inte mörklägga det förflutna.
– Emelie får vara kvar. En del väljer att klippa helt med det gamla, men jag har inte haft någon önskan att göra det. Jag vill inte försöka dölja något och Emelie var det namn mina föräldrar gav mig.
Föräldrarna i Göteborg fick se Emelie Brudals uppväxt som en feminin flicka i tidiga år, med rosa spets och rosetter i håret. Och trots att flickan kände något annat egentligen, så vande hon sig med tanken att förlika sig med den kropp hon hade blivit tilldelad.
– Jag visste att jag såg mig själv som pojke. Det ser inte ut som den jag är, tänkte jag.
Nu har Emelie kommit ut som Eugen, även för sina föräldrar. Ett samtal som Eugen tyckte var det jobbigaste på förhand, men som gick bra. Och faktum är att all respons hittills har varit positiv.
– Jag väntar på att de första elaka kommentarerna ska komma. Men jag har blivit positivt överraskad. Den enda antydan till vad jag upplever som annorlunda efter min krönika är väl någon blick, kanske.
Alla tidigare år i fel kropp, då. Tär det inte på en? Tja, Eugens val har varit att hela tiden hålla sig sysselsatt för att skingra tankarna. Han har gått in helhjärtat i utbildning och arbete. Han har varit gift och skaffat barn med vad som nu är en exman. 2013 blev han prästvigd. 2014 flyttade han till Haparanda för en fast tjänst i församlingen. 2015 gifte han sig med sin nya kärlek.
Men han gifte sig trots allt som kvinna, med en man.
– Jag kände tidigt att det kan bli en djup relation, så jag var öppen med hur jag känner mig. Och han älskar mig för den personen jag är och inte könet. Sen är det här en enorm förändring, inte bara för mig själv, utan för alla mina nära och kära.
Hur berättade du det här för dina barn?
– Jag gav dem krönikan som jag har skrivit, innan den publicerades, och bad dem läsa den för sig själva först. Men det var som man har hört från andra som har gjort en könskorrigering. Barnen är ofta de som tar det här bäst. Jag tänkte ju det värsta om hur deras reaktion kunde bli, men den oron var obefogad.
Även från Gud känner sig komminister Eugen Brudal välsignad efter många böner. Och fast kroppen blev fel så går det ju att korrigera i dagens samhälle. Den processen har också börjat nu.
Det tar sin tid att göra en könskorrigering och det handlar fortfarande om år innan han är färdig. Flera samtal med psykolog kommer att vara första steget. I slutändan hoppas Eugen på operationer. Till en början vill han operera bort brösten.
– Könsorganet låter jag ännu vara osagt. Jag har en önskan om att göra en operation där också. Men det som får mig att tveka är att jag vill att det ska bli bra. Det är inte så lätta operationer. Det är lättare om man gör tvärtom och korrigerar till kvinnligt könsorgan.
Har du börjat klä dig manligt?
– Jag har alltid gillat att klä mig med plagg som döljer mina former. I vissa sammanhang har jag klätt mig efter sociala koden. Men nu börjar jag göra om garderoben och jag tänker inte använda kjolar och strumpbyxor. Och aldrig mer BH – vilken plåga det har varit.
42 år. Nu börjar på många sätt ett nytt liv.
– Visst har det varit tufft en del stunder. Men nu kan jag vara den jag verkligen är. Jag känner mig redan lugnare och gladare. Nu behöver jag inte dölja något.