Det är egentligen inget nytt alls. Inte i Angelica Brages privata sfär. Att hon attraheras av både tjejer och killar har aldrig varit någon jättestor grej. Inte i hennes familj eller bland hennes vänner.
Däremot har hon aldrig tidigare kommit ut offentligt. Det här är första gången hon berättar öppet om sitt liv som bisexuell elitidrottare – ja, om man nu måste sätta en etikett på henne.
– Jag är inte mycket för det där med etiketter, jag brukar säga att jag gillar människor. Som heterosexuell måste man ju inte göra ett statement, definiera sig själv och den man är. Det är inte så att man upptäcker sin sexualitet, höjer näven och säger "Yes, jag är heterosexuell", säger hon.
Angelica Brage föddes den 16 maj 1987 i Linköping. För fem år sedan flyttade hon till Piteå och har sedan dess tävlat för Öjeby Atletklubb. Hon är en av världens bästa styrkelyftare och har bland annat vunnit tio SM-guld, tre EM-guld, ett VM-guld och ett VM-silver.
"Slogs ganska mycket med det"
När hon gick på gymnasiet blev hon förälskad i en tjej.
– Jag kände väl ganska tidigt att jag var intresserad av tjejer, men slogs ganska mycket med det. Men det var väl först på gymnasiet som jag egentligen insåg det på riktigt. Jag vet att min mamma sa till mig: "Ja, men med dig vet man ju aldrig. Nästa gång kan det lika gärna bli en kille".
Vad tänkte du då?
– Inte så troligt (skratt). Jag hade aldrig tidigare fått känslor för någon man. Men nu sitter jag här tokkär i en man...
För ett år sedan träffade Angelica Jesper – hennes nuvarande pojkvän. Känslorna som uppstod gjorde henne lycklig men även lite förvirrad.
– Ja, faktiskt. Inte för att jag aldrig tidigare hade haft känslor för en man, men jag hade väldigt svårt att tro att jag skulle kunna bli blixtförälskad. Men det blev jag. Så nu har jag fått acceptera att jag är bisexuell tänkte jag säga. Jag är nog en sann klyscha som känner lust och kärlek utifrån personliga drag och inte relaterat till kön.
I morgon ska Angelica hålla en föreläsning i samband med Luleå Pride. Det är första gången hon gör något liknande. Förhoppningen är att kunna inspirera, ingjuta mod samt skapa en diskussion.
– Det kommer att handla ganska mycket om samhällets behov av att definiera, jag ifrågasätter det. Det vore ju himla häftigt om samhällsutvecklingen kunde komma så långt att man inte behöver värdera något så vackert som lust åt något håll. Att man kunde släppa värderingen kring naturligt och onaturligt och bara förstå att det handlar om kärlek och lust – och det är väl för i helvete rent ut sagt något fint oavsett var.
Kommer du vara nervös?
– Lite tror jag. Det kommer ju vara ganska ärligt och personligt.
Har du lätt för att vara personlig?
– Ja, jag ser det inte som något inskränkande av min integritet att folk får en relation till vem jag är på riktigt. Jag vill inte leva med att gömma känslor. Varken privat eller inom mitt idrottande.
Få elitidrottare väljer att berätta om sina sexuella preferenser under sin aktiva karriär. Åtminstone inte om de går utanför det som samhället kallar för norm.
– Många känner nog att de helst vill bli omskrivna för sina prestationer. Jag tror ju att det skulle vara positivt om fler idrottare kom ut under sin aktiva karriär och på så sätt kunde vara förebilder, för det är de ju redan. Personligen har jag valt, i de flesta intervjuer jag gjort, att vara ganska ärlig om hur jag mår och saker runtomkring. Jag ser inget fel i att vara mänsklig. Men samtidigt har ju inte jag samma tryck på mig som till exempel Anja (Pärson). Jämfört med henne så är jag ju jätteokänd.
Tvingades smyga
Trots att hon aldrig tidigare berättat offentligt om sin sexualitet har den inte varit någon hemlighet för hennes klubb- och landslagskompisar. Där har hon alltid känt sig accepterad för den hon är.
– Däremot tror jag att det skulle vara betydligt tuffare för killar inom min sport att komma ut som bisexuella eller gay. Jag känner inte någon man som är öppet homosexuell inom min idrott. Det är mer accepterat för tjejer.
Så är dock inte fallet överallt. Angelica berättar om en ukrainsk tjej som hon tidigare haft en "fling" med.
– Vi träffades en del på mästerskap och så. Hon är, vad hon vet i dag i alla fall, homosexuell. Hon har aldrig känt lust för någon man. Men för henne finns det inte en chans att vara öppen med det. Hon skulle troligtvis inte få representera sitt land då. Det är otänkbart för henne att prata med sin familj, sin landslagscoach...
Fick ni smyga när ni sågs?
– Ja. Det är ju ganska nytt för min del. Men i det här fallet hade jag ganska stor förståelse, däremot tyckte jag att det var sorgligt såklart. Att hon inte i sitt land öppet får förälska sig i vem hon vill.
Stöter du aldrig på fördomar för din läggning?
– Jo, det har ju förekommit. När man var lite yngre så var det kanske i omklädningsrummet. Der var som att folk trodde att bara för att man gillar samkönat så går man i gång på allt. Vilket såklart inte är fallet, det krävs lite olika komponenter för att jag ska ska känna lust till en annan människa.
Men det var något du märkte av?
– Ja, litegrann. Mest när jag var yngre. De andra tjejerna kunde kanske bli provocerade om jag tittade på dem på ett annorlunda sätt eller så.
Hur kände du då?
– Till en början lite frustration, jag blev lite förbannad. Men sen kände jag mer: "Gud, vad härligt att de känner sig så pass attraktiva att de tror att alla går i gång på dem".
Du känns som en trygg person i dig själv. Stämmer det?
– Jag har blivit det. Jag har absolut inte alltid varit det, men har jobbat mycket med det. Framför allt med ett ord som jag tycker är helt underbart och som kan appliceras överallt – acceptans. Om vi kan acceptera och respektera andras olikheter så är det stärkande både för samhället och för oss själva.