När jag kliver in på Hotell Grand Arctic, det vackra hotell som snabbt förvandlats till asylboende, möts jag direkt av ett tiotal personer som hälsar vänligt.
Jag presenterar mig, förklarar att jag är journalist och undrar om någon pratar engelska.
– Please wait!
De ropar in mot lokalen efter Adel.
Adel Albush från Syrien pratar utmärkt engelska. Han är en stor man, med ett stort leende och säger att han jobbat åt ett stort möbelföretag (”like IKEA”). Han flydde till Sverige för att han hade hört att det var det fredligaste landet i världen, med en befolkning med hög moral och med ett stabilt politiskt styre.
Aldrig kunde han drömma om att han i stället skulle mötas av skrivna dödshot.
Nu vill han visa hela Överkalix att han och alla andra som kommit hit inte är något att vara rädd för.
– Vi är fredliga personer. Vi är inga terrorister – vi har flytt från terrorister.
Adel säger att det första hotet var skrivet på mycket dålig engelska. Det andra på dålig arabiska.
– Det var massor av fel. Bland annat var det skrivet från vänster till höger. Vi skriver från höger till vänster, säger Adel.
Sedan sattes ett lakan med hotfull text upp och i ungefär samma veva kom ett brev med obehagligt innehåll till NSD, även det skrivet på dålig engelska.
Ingen vet vem eller vilka som ligger bakom. Det kan vara en ensam person, eller en grupp. Men vad vi vet är att dödshoten har förändrat Överkalix, både innanför och utanför flyktingförläggningen.
Iqbal Gulzad från Afghanistan kommer fram. Han berättar på lika perfekt engelska att han är talesperson för de 50 afghaner som bor på förläggningen.
– När det första hotet kom trodde jag att det var ett skämt. Sedan kom det andra... Nu är folk rädda. Tyvärr är det så. Vi går ihop sex-sju stycken när vi ska på Ica. Tidigare var det inte så.
De 247 flyktningarna på Hotell Grand Arctic har bestämt sig för att bemöta hoten med öppenhet och kärlek.
Adel Albush säger att det växte fram, att flyktingar från flera olika länder satt på förläggningen och pratade om vad som kunde göras.
– Vi kommer hit som totala främlingar. Det är inte konstigt om folk blir rädda för oss. Därför vill vi visa att vi är fredfulla. Vi har därför sökt om tillstånd att genomföra en vandring genom Överkalix. Först tänkte vi bära massor av blommor. Men till slut enades vi om att bära svenska flaggor. Vi vill visa att vi är vänner, att vi vill vara här och bidra till att göra Sverige bättre. Vi vill jobba och betala skatt.
Jag frågar hur många som ska vara med i manifestationen.
– Nästan alla. Minst 200 kommer att gå genom samhället.
Samtidigt, på en helt annan plats i Överkalix, planeras en annan manifestation.
I ett hus träffar jag två småbarnsmammor. De har tillsammans dragit igång Facebookgruppen ”Medmänniskor i Överkalix” – en direkt reaktion på dödshoten – som senare på kvällen tänker sätta upp välkomnande hjärtan på den plats där det senaste dödshotet placerads.
– Vi vill visa flyktingarna att majoriteten i Överkalix inte står bakom hoten. De boende ska känna sig välkomna, säger en av kvinnorna.
Det som slår mig direkt är att båda ber om att få vara anonyma. Att hälsa folk som flytt från krig välkomna borde inte vara provocerande, men samtidigt förstår jag deras beslut. Sverige 2015 är fullt av spänningar. Flyktingförläggningar sätts i brand, en ung man utför rasistiska mord på en skola, Migrationsverket tar beslut om att hemlighålla var flyktingförläggningar ska öppnas.
– Jag skulle vilja visa mig, för jag står ju bakom det här. Men jag vet inte vem som utfört dödshoten och Överkalix är litet. Alla vet vilka barn som är mina.
Jag frågar hur de tror att bilden av Överkalix har påverkats av dödshoten.
– Det är snarare bilden av Sverige. Överkalix känns inte speciellt. Det speglar bara hur samhället mår just nu.
Ja, Överkalix liknar många andra ställen i Sverige just nu.
En liten ort som i flera år tagit emot ensamkommande flyktingbarn och kvotflyktningar. Allt tämligen stillsamt och kontrollerat. Sedan kom den massiva flyktingvågen och de snabba besluten.
Nästan över en natt förvandlades det vackra hotellet till asylboende och den första busslasten innehöll 14 flyktingar. Inom en vecka var antalet nästan 250 stycken.
Att det påverkar ett samhälle med 3 400 invånare är självklart.
Allt det här har kommunalrådet Sarah Karlsson (C) bokstavligt talat kunnat se genom sitt arbetsfönster i kommunhuset.
– Jag funderar nästan på att vrida skribordet, för nu ser man ju faktiskt människor som går längs gatorna, säger hon lite halvt på skämt.
Sedan blir hon väldigt allvarlig.
– När människor tar sig friheten att piska upp en skräckstämning genom hot blir jag både ledsen och arg. Det är helt oacceptabelt. Och det skapar en samhällsdebatt som vi inte är vana vid. Det är en ny situation för oss.
Är Överkalix en främlingsfientlig kommun?
– Absolut inte. Jag blev väldigt förvånad när hoten kom.
Funderar du på vem eller vilka som ligger bakom?
– Nej, jag överlåter åt polisen att spekulera. Det är inte så att jag ställer mig i kön till Ica och börjar misstänka de som står runt omkring mig.
Vid förläggningen huttrar Iqbal Gulzad. Kylan har börjat komma till Överkalix och Igbal har bara sandaler på fötterna.
Men trots minusgrader är flyktingarna fast beslutna att besegra hatet och ondskan med mänsklig värme.
Adel Albush gör sig redo för den stora manifestationen. Han ser fram emot att bära den svenska flaggan genom samhället.
– Jag vet inte vilka som hotar oss. Men till de som gör det vill jag säga: kom hit. Kom hit och häng med oss och snacka. Ni är välkomna. Då kommer ni märka att vi är både fredliga och trevliga.
I bilen på väg hem till Luleå hör jag på radion att Österrike nu tänker bygga ett stängsel mot Slovenien. Ännu en mur mellan oss människor.
Men i Överkalix tågar flyktingarna genom samhället i ett försök att bygga en bro.