Inrikesminister Morgan Johansson (S) öppnar nu för ett förbud mot nazistiska och rasistiska organisationer. Det är ett förslag som kommer i kölvattnet av den nazistiska organisationen Nordiska Motståndsrörelsens provokationer och störande av den nyligen passerade Almedalsveckan – och det är bra att regeringen agerar snabbt och beslutsamt här.
Den gamle vänsterledaren C-H Hermansson yttrade en gång de bevingade orden "Någon jävla ordning ska det vara i ett parti!" – och här är det inte svårt att säga nästan samma sak: Någon jävla ordning får det lov att vara även i en demokrati. Att en organisation med rasistisk agenda och stort våldskapital gör våld på mötesfriheten är helt enkelt inte acceptabelt.
Det är också känslan av att en gräns har passerats som inrikesministern ger uttryck för när han kommenterar beslutet för Ekot: "Men nu tycker vi, att nu får det vara nog när det gäller den här typen av aktiviteter."
Det är lätt att hålla med Morgan Johansson om den saken, och det är både viktigt och välbehövligt att regeringen signalerar att de tar inträffade på allvar. Men det innebär inte att ett förbud mot organisationer som NMR är den rätta vägen att gå.
För det första måste man fråga sig om ett förbud mot själva organisationen verkligen är det effektivaste sättet att komma åt det man är ute efter. Det är ett problem att det finns organiserade nazister – men problemet är faktiskt i första hand att de är nazister, och i andra hand att de är organiserade.
Ett förbud mot själva organisationen riskerar att bli ett slag i luften, där man banar väg för en dominoeffekt där de mörka krafterna återsamlas under nya namn; det skulle bli en situation inte helt olik den som Herakles stod inför med hydran, där det för vart och ett av monstrets huvuden som han högg av växte fram flera till.
Det är faktiskt inte omöjligt att en sådan situation snarare skulle kasta nytt bränsle på elden, och ge en marginell politisk gruppering ett erkännande och en sorts förvridet martyrskap som de inte har förtjänat.
För det andra måste man ställa sig frågan om det inte redan med existerande lagstiftning och tillämpning av lagen hade funnits mer som polisen hade kunnat göra under årets Almedalsvecka? Det är uppenbart att nazisternas agerande i Almedalen stört såväl ordningen som mötesfriheten – det måste man kunna bemöta på samma sätt som man bemöter huliganism i idrottssammanhang. Polisens verktygslåda är och ska vara stor – och vissa problem löser man lättare med en skruvmejsel än med en hammare.
För det tredje – och det här är det allra viktigaste – måste vi vara extremt försiktiga med vad vi gör när vi tillämpar lagstiftningen i förhållande till demokratins själva grundbultar, den politiska organiseringens former och principer. Alla som är vid sina sunda vätskor är överens om att nazismen är förkastlig och bör bekämpas med alla till buds stående medel – men om vi väl slår in på vägen att förbjuda organisationer gör vi det utan att veta var den kommer att sluta.
Så är till exempel det moderata förslaget att man i stället ska rikta in sig på att förbjuda organisationer som är "våldsbejakande", oavsett vilka åsikter de representerar, olyckligt. Syftet är gott – men ordet våldsbejakande är så luddigt att det omedelbart reser definitionsfrågor. Vad är egentligen en våldsbejakande organisation – och vilken majoritet krävs för att man ska definiera det?
Sådana definitionsstrider vore förödande för vår demokrati – och för att komma åt den militanta rasismen behöver vi spetsigare verktyg än ett svepande förbud.