Om Liza Marklund och när sanningen inte är helt sann

Strax innan jul publicerade vi på kultursidan en intervju med journalisten Monica Antonsson som skrivit Mia - sanningen om Gömda, där hon kritiserar Liza Marklund för att inte hålla sig till sanningen i Gömda som handlar om den misshandlade och förföljda Mia Erikssson. Några andra tidningar gjorde samma sak ungefär samtidigt, men det var tyst rätt länge. Fast nu har boken rört upp en rejäl debatt. Inte minst om sanningsbegreppet. Är det okej att skriva "En sann berättelse" som undertitel och sedan inte hålla sig till sanningen?
Liza Marklund menar att det var uppenbart att Gömda är en roman, men att läsarna uppenbarligen inte förstått det.
Jag undrar.
Liza Marklund kan man ha många åsikter om, men korkad är hon inte. Jag tror helt enkelt att både hon och förlaget visste mycket väl att undertiteln "En sann historia" skulle sälja betydligt bättre än "En nästan sann historia".
Nu när det står klart att Gömda inte håller sig till sanningen på samma sätt som läsarna uppfattar sanningsbegreppet så framhåller Marklund och förlaget boken som en dokumentärroman, eller till och med skönlitteratur.
Men jag köper det inte. Har man initialt angett att det man berättar är en sann historia har man ställt en hel del dokumentära krav på sig själv. Det är Marklund knappast omedveten om.
Och nu när en rad felaktigheter avslöjats gör Marklund alla tricks som en väldresserad mediapudel ska göra; ber om ursäkt och är ledsen om saker missuppfattats - fast hon egentligen inte verkar tycka att hon gjort något fel och vägrar ställa upp i kvällens debatt hos Janne Josefsson. Marklund hänvisar till källskyddet, men en diskussion om på vilka premisser en bok kan kallas sann borde hon kunna delta i. Och hur mycket hon än rullar runt och ger vacker tass till läsarna så försvinner inte det faktum att boken exploaterat sanningsbegreppet.

Det blir inte bättre av att Marklund dessutom skjuts i sank i DN (13/1) av brottsofferexperterna Max Fredriksson, Magnus Lindgren och Björn Lagerbäck som pekar på dubbelmoralen hos Marklund då hon går hårt fram med "mannen med de mörka ögonen" i Gömda, trots att den kvinnomisshandel han blivit fälld för är "mildare än den hennes agent begick".
Marklunds agent har begått samma brott som "mannen med de mörka ögonen" enligt de tre experterna som ifrågasätter varför agentens brott har "förlåtits" medan "mannen med de mörka ögonen" inte får någon andra chans. Experterna menar att detta kommer att "spä på fördomar av rasistisk och sexistisk natur och står i vägen för större kunskap om brottsdrabbade och gärningsmän"och de avslutar sin debattartikel; "Vi kan i vilket fall som helst inte ta Liza Marklund på allvar i debatten om våld i nära relationer".
Med andra ord har Marklund skadat det politiska projekt som boken Gömda ingår i - att lyfta fram situationen för misshandlade kvinnor.