Det verkar som ingen talar om den nya propositionen som presenterades i maj månad. Det är tämligen tyst.

Nästan lika tyst som det var för sex år sedan när världshälsoorganisationen WHO kom ut med sin rapport om situationen för funktionsnedsatta personer i världen. Tystnaden är tämligen kompakt och långvarig. Det borde oroa oss alla i samhället.

Det var i början av maj som förre inrikesminister Anders Ygeman föredrog propositionen Nationellt mål och inriktning för funktionshinderspolitiken (Prop 2016/17:188). Den sägs redogöra för regeringens fokus och arbete för ett samhälle som ska vara mer jämlikt och rättvist för alla människor.

Propositionen kom och det blev tämligen tyst. Den utstakar vägen för funktionshinderspolitiken under många år framåt. Principen om den universella utformningen i samhället sägs vara mycket tung i propositionen.

Principen säger att det ska göras rätt från början i utformning och planering i samhället, till exempel tillgänglighet, kompetens och utformning av en byggnad. Viktiga frågor således.

Ändå är den funktionshinderspolitiska debatten om brister och möjligheter inte synlig och tydlig i samhället.

Varför är det så? Och är det i så fall ett problem med detta? Det finns säkerligen många orsaker till detta.

Konkurrensen med andra politikområden på nyhetsagendan och i den övergripande samhällsdebatten kan leda till att debatten om utsatta grupper helt enkelt trängs undan.

Ingen bryr sig eller reagerar på detta förutom de som själva är drabbade och deras närstående.

En annan viktig förklaring tror jag kan vara den ibland intensiva och hysteriska rapporteringen om så kallade politiska affärer, skandaler och utspel av makthavare och kända personer som helt enkelt gör att resurssvaga inte kan få sina röster hörda i vårt mediesamhälle. Den som ropar högt eller högst hörs också.

Medierna har ett stort ansvar menar jag för människor i utsatta livssituationer, för att de ska kunna komma till tals och därmed få utrymme i det oerhörda mediebrus och snabbhet (acceleration) som råder i mediernas rapportering idag.

Tempot ökar, röster höjs samtidigt som de utsatta blir alltmer tysta och utsatta. Vad kan göras konkret åt denna situation? Jag tror att det är viktigt att till exempel public-service-medierna (Sveriges Radio, Sveriges Television) fokuserar mer på radiolagstiftningen som säger att utsatta människor ska uppmärksammas och ges utrymme genom den så kallade mångfalden i programproduktionen.

Medierna och innehållet ska till exempel vara tillgängliga för alla. Övriga medier borde även reflektera mer om själva kärnuppdraget inom journalistiken, nämligen att uppmärksamma den lilla och utsatta människans intresse och utsatthet i vårt samhälle.

Jag anser att det är ett stort problem att den politiska debatten om funktionshinder är så försvagad som den är idag. Detta borde regeringen särskilt uppmärksamma när en ny proposition om funktionshinder presenterats och att det sedan blir mer eller mindre tyst.

Vem är intresserad av den? Vem vet vad den innebär på kort och lång sikt? Vem bryr sig om personer med funktionsnedsättningar och deras anhöriga i fråga om assistans, Lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) eller tillgängligheten till fiskebryggan vid sjön?

Propositionen kom i maj och det är definitivt inte försent att offentligt debattera frågor nu, i höst och senare.

När världshälsoorganisationen WHO och världsbanken kom med sin rapport för sex år sedan (World report on disability, 2011) var det tyst i den offentliga debatten i Sverige. Likaså i medierapporteringen.

Hur ska vi tolka detta? Det kan inte vara fråga om historia eller glömska.

Frågor om funktionshinder och rättighetsfrågor är globala och berör oss alla. Och som alla vet skapar ojämlikheten i välfärden och hälsa inte bara politisk fattigdom och utanförskap.