Jaktkamraterna Ulf Lindroth och Robin Holmgren har båda tillbringat åtskilliga timmar i tjäderskogen. Under torsdagen och fredagen var de ute på en två dagar lång toppjakt på skidor.
Det blev en jakt som de nog aldrig kommer att glömma.
– Ja, det här lär man nog inte glömma i första taget, säger Robin Holmgren och skrattar.
Under torsdagen sköt Ulf Lindroth en tjädertupp och medan han gick fram och hämtade fågeln synade Robin Holmgren en myrstack bara tio meter där ifrån.
– Jag stod där och såg att det var ett stort hål i den. Jag kikade liksom in i hålet och det var så stort så jag tänkte att där ligger det nog ingen björn, säger han.
Ingenting hände och under fredagen passerade de samma plats och nu stannade de åter till vid den snötäckta myrstacken.
– Jag stod ju bakom Robin som var alldeles vid öppningen. Då tänkte jag att det här nog måste vara ett björnide, säger Ulf Lindroth.
Mer än så hann han inte tänka.
– Jag såg ju bara att det där är ju ett björnöra. Och så lyfte den på pannan och då såg jag hela huvudet, berättar Lindroth.
– Och jag hörde bara ”björn, åk, åk”, berättar Holmgren.
De två brukar skoja med varandra men den här gången hörde han att det var allvar.
– Jag såg ju bara halva hålet och jag hörde på tonen i Ulf röst att det var allvar. Det var bara att åka, säger Holmgren.
Och de åkte därifrån så fort de bara kunde.
– Nu har man fått testa toppfarten på ”Östergrenarna” (skogsskidorna). Det var järnet i hundra meter, det kan man säga. Vi åkte genom tät granskog. Då började vi kasta lite blickar bakåt och för säkerhets skull fortsatte vi i rätt hög fart en bit till, berättar Robin Holmgren.
Till sist kunde de konstatera att björnen stannat kvar i sitt vinteride. Det här var en ny upplevelse för de båda jaktkamraterna.
– Men att den inte vaknade dagen så mycket som vi trampade runt där då. Vi var ju bara tio meter därifrån och pratade också en del, funderar Lindroth.
Sedan fortsätter han:
– Den kan ju ha vaknat till redan då och legat och lyssnat och nu när vi var där så ville den kolla vad vi var för några.
Hann du bli rädd?
– Jag blev mest paff. Nog har jag sett björniden men de har alltid varit tomma. Han rörde sig sakta så han var nog yrvaken.
Ni har jagat i minus trettio grader men nu fick ni upp värmen?
– Ja vi fick skynda på tempot en liten stund (skratt). Det bestående är mest förvåningen. Man tror ju inte att det ska hända. Jag blev inte rädd utan mer förvånad.