I onsdags offrade jag en stund av min lunchtimme till undersökande journalistik. Jag slog mig nämligen ner på en av de fyra grönmålade bänkar som står fastkedjade på Köpmantorget för att verkligen betrakta denna plats. För er som inte så bekanta med Luleå innerstad kan jag berätta att Köpmantorget ligger ett stenkast från det stora promenadstråket Storgatan, men samtidigt som Storgatans sjuder av liv ligger torget allt som oftast tyst och öde.
Så även denna dag. Solen värmde i ansiktet, det var jag och en äldre farbror med gåstav och det det slog mig att det faktiskt var första gången jag satt här, trots att jag bor ungefär 200 meter därifrån.
Och där någonstans ligger Köpmantorgets problem.
Ingen vill vara där, vilket måste anses som ett grundläggande misslyckande för en yta som är tänkt att vara en mötesplats, till och med kommunens utsedda plats för torghandel.
Samtidigt som jag gav farbrodern en liten samförståndsnick (”så du har också sökt dig till tystnaden”) försökte jag förstå varför det är så.
Vid en första anblick är är ju inte torget så förskräckligt. Där finns en liten bassäng med en puttrande fontän, det finns träd, rabatter och utställda blommor. Man ser att det trots allt har gjorts försök. Men all sten i kombination med tegelväggar i alla riktningar gör att man liksom inte kommer ifrån känslan av ett fängelses rastgård.
Att låta torget förbli en dystert övergiven plats (Murmansktorget) är i min bok uteslutet, så vad göra?
Nyligen lämnade en medborgare in ett förslag till kommunen att glasa in hela ytan och göra det till ett åretrunt-trog. Det är inte ett tokigt förslag, men det fick kalla handen från kommunens experter som hänvisade till kostnader och andra planer.
Nu ser det ut som att kommunen ska lägga åtta miljoner kronor på att förbättra torget. Det är givetvis bra, men något säger mig att det krävs betydligt mera för att göra detta till en folklig plats.
Mitt undersökande journalistiska uppdrag var inte slut där. Jag lämnade Köpmantorget och gick raka vägen ner till stadens nya stolthet: Södra hamnplan som invigdes i går av självaste kronprinsessan.
I flera år har jag sett hur det har arbetats där bakom stängsel. 80 miljoner har bygget tydligen kostat. Men när jag äntligen fick gå förbi stängslet och ta mig ända fram till stoltheten som skulle visas upp för kronprinsessa möttes jag av en gigantisk betongplatta omgiven av sten och asfalt.
Jag kände mig en aning konfunderad. Vad har kommunen tänkt sig att vi medborgare ska göra här? Marknader, tydligen – men vad mer? Kanske en skridskobana på vintern. Den dyra belysningen skulle i så fall komma till användning. Parader? Ja, det har ju fungerat i alla år på Röda torget.
Samtidigt som jag beundrade kommunen för att hålla sig konsekvent till sin öststatskänsla och fantisera över hur mysig platsen hade kunnat vara tänkte jag på vad Tobias Wärja, projektansvarig, sa i Norrbottens-Kuriren:
– Vi satsade extra pengar där för att det skulle bli bra. Vi har byggt för att det ska hålla i 50 till 100 år.
Ah, hundra år av grå betong.
Visst känner ni inspirationen flöda?