Sven Hellrönn från Luleå har jagat älg i hela sitt vuxna liv men fram till i september i år hade han aldrig sett björn i markerna. Nu har han det. Det som skulle bli en helt vanlig dag i älgskogen blev ett minne för livet och han ler åt det hela när NSD träffar honom ute på Brändö konferens och fritidsby.
– Men där ute var man inte så tuff. Pulsen var nog uppe i 200 slag – minst, säger han.
Det hela skedde i början av årets älgjakt när han var ute i markerna vid Kärrbäck och Matojärvi mellan Haparanda och Övertorneå. Som jaktsällskap hade han en treårig jämthund som han hade fått låna av en bekant och hunden gjorde ett sök och cirka 600 meter bort skällde den några skall men återvände sedan till hundföraren.
– När jag går fram till den plats där hunden skällde hör jag något som låter till vänster om mig och så kommer en liten pinntjur på lagom håll, berättar Sven Hellrönn.
Han fick skottläge och sköt ett skott och älgen markerade träff men den fortsatte att springa – med hunden efter sig.
– Men hunden kom tillbaka efter en halv minut men jag tänkte att det är ju bara bra, då kan jag koppla den och ser hur han jobbar i spår, säger han.
Jämthunden hittade spåret rätt snabbt och att döma av blodet som de fann under spårningen insåg Sven Helrönn att djuret förmodligen snart skulle återfinnas.
– Tvåhundra meter drygt hör jag något som grymtar och ser något som rör sig inne bland träden och jag tänkte att här är ju älgen lite levande så jag ska släppa hunden så jag får avliva den, berättar han.
Hunden går fram fem meter men vänder sig sedan om och ser på Sven som tar ett kliv fram bakom den stora tall där han stått och gömt sig.
– Jag tänkte fasen vad älgen slänger med huvudet. Men det har ju hänt förut att älgar gör så men jag tyckte att formen stämde inte överens med en älg och sedan reagerade jag och tänkte fan va lurvig den är. Och brun, säger han.
När han förstod att det handlade om en björn som hunnit före honom och som nu stod och slet i älgen som fortfarande levde gick pulsen upp.
– Min första känsla är ju att jag måste få fast hunden så jag ropade ”Viggo kom hit”, säger han.
Björnen reagerar med att resa sig upp på bakbenen.
– Oj, den var stor men jag ville ju få fast hunden som var på väg tillbaka mot björnen så jag ropade igen och min enda tanke var att koppla hunden och gå därifrån så fort som möjligt, säger han.
Sedan fortsätter han:
– Det var liksom inte läge att börja diskutera vem som hade rätt till älgen. Han visade med kroppsspråket att han ville ha det.
Hur visade björnen det?
– Älgen försökte resa sig men han dök på nacken direkt. Så jag fick fast hunden efter en dryg minut och jag uppskattar att jag var cirka 40 meter ifrån.
Men du hann ändå filma lite?
– Ja, jag vände först på klacken men jag tänkte att jag måste ändå försöka ta någon bild men tyvärr är bilderna så dåliga så det är bara jag som vet vad som är på bilderna.
Filmen blev lite skakig?
– Ja, herregud. Hjärtat bankade och slog (skratt). Och jag kan säga att när jag fick fast hunden och började gå tillbaka så gick jag efter en rågång och jag har nog aldrig gått en promenad där jag tittade bakåt så många gånger som då.
Vad känner du när du tänker tillbaka på allt?
– Att det kanske var tur att det var en oerfaren hund som lydde mig mer än sina instinkter. Tänkt om den hade gått dit och sedan lockat björnen till mig.