VARNING! DOMEDAG OCH DYSTOPI! KÄNSLIGA LÄSARE UNDANBEDES!
70 år har gått sedan nazisternas kapitulation och andra världskrigets slut den 8 maj 1945. Spaltmeter skrivs om den historiska dagen som ändade fasorna, i alla fall för ett tag framåt.
Och visst borde vi känna glädje över detta.
Men segern för den ”fria” världen var bara en sorglig chimär.
För snart tar zombierna över jordklotet.
Situationen just nu: så kallade ”försvarsexperter” slår oemotsagt fast att den ryska björnen har återuppstått, att Putins aggressioner eskalerar och att vi i princip bör förbereda oss för en invasion. Kapprustning, diplomatikris och Natounderstödda stridsövningar i länet gör att säkerhetsläget kan jämföras med det kalla krigets frostigaste dagar på 70- och 80-talen.
Ändå är det inte detta som skrämmer mest.
Än värre är migrationsproblemen, tiggardebatten, terrorhoten och framförallt orättvisorna, både inom Europa och strax utanför EU-murarna.
Allra obehagligast?
Rädslorna som detta skapar, irrationella reaktioner som mynnar ut i kaos, därefter uppgivenhet och – till slut – zombiedöden.
Nyligen förfasade vi oss över rapporteringen från Medelhavet, där flyktingliken flöt omkring i tusental, men katastrofen tynade bort i mediebruset, som så ofta förr när de utsatta är från den afrikanska kontinenten (intressant jämförelse är tsunamin 2004, när engagemanget höll i sig långt efteråt bara för att så många svenskar ser Thailand som sitt andra hemland).
Så, i tisdags, slog flyktingtragiken till på extremt nära håll även i Norrbotten.
En 28-årig asylsökande kvinna och tvåbarnsmor försökte elda upp sig själv mitt bland besökare på Sunderby sjukhus.
Bakgrunden: ett avvisningsbeslut som krossade familjen och deras framtidsdröm om att få leva i Sverige.
I ett svagt ögonblick trodde jag att händelsen skulle skapa en våg av empati.
Men så läste jag kommentarerna som strömmade in till NSD. De flesta fortsatte spy ut sitt besinningslösa främlingshat, till och med värre ordalag än när Medmänniskor i Luleå ordnade insamlingen för romen Alina-Elena.
Detta samtidigt som vi övriga i den tysta majoriteten inte orkar uttrycka minsta medlidande för den drabbade familjen.
Allt dyker upp i huvudet när jag ser The walking dead, den amerikanska zombieserien som omväxlande hyllas och kritiseras sedan några år tillbaka.
Usla stereotyper, tänkte jag först och provocerades av att serien förstärkte fördomar om män och kvinnor, vita och svarta, lantisar och stadsbor och så vidare.
Men efter den inledande chocken var jag fastnaglad i tv-soffan.
Mest för att den, precis som andra zombieskräckisar, säger något om vår kollektiva rädsla för Hotet utifrån – som lika gärna kan finnas mitt ibland oss.
TWD tolkas på tusen sätt; i detta nu skriver säkert ännu en student en avhandling. Enklaste slutsatsen är att horderna av levande döda, som invaderar och infekterar vår moderna civilisation, symboliserar just attacken mot den ”fria” (väst-)världen.
För en Sverigedemokrat är således zombierna lika hemska som muslimer, feminister och andra oliktänkande.
Även Moderaterna kan dra paralleller när de kräver en kriminalisering av ”organiserat” tiggeri, vad det nu innebär.
Men jag tänker tvärtom.
Tänk om det är ”vi” som är zombierna? Tänk om empatilösheten, apatin och likgiltigheten inför världens orättvisor är det verkligt stora hotet?
Tänk om dessa EU-murar av rädsla och egoism förvandlar oss, medan vi stirrar ner i våra smartphones och tittar på nästa mäklarannons eller gulliga djur?
Tänk om det är vi som är de levande döda?