Anja Storelv kämpar med en förkylning veckan innan nationaldagen. Ett aber för en person som hon, som varvar lärarjobb med sånguppträdanden.
– Det cirkulerar sjukdomar både i skolan och hemma, samtidigt har jag flera evenemang den här veckan där jag ska. Det gäller att vila mycket, dricka ingefärsvatten och likande. När jag bodde i Tromsö hade jag med mig en kille i bandet som spelade digeridoo. Och förkylning med täppt i andningsvägarna är det sista musiker som han och jag vill drabbas av. Den cirkelandning som krävs för att spela på hans blåsinstrument blir omöjlig att utföra. Samma är det med mig som har instrumentet inom mig.
Jag tänkte att vi kör några frågor så får du vila sen igen. Den första handlar om sjätte februari, samernas nationaldag. Hur brukar du fira?
– Det har varit väldigt olika genom åren beroende på om jag har en spelning den dagen, eller om jag håller i någon teater alternativt bara är på jobbet med kolten på.
I år då, hur blir den då?
– Jag har inte riktigt bestämt än men jag är väldigt sugen på att åka till Ebeneser i Luleå och lyssna till Maxida Märak. Men det gäller att jag har kraften med mig för jag kommer precis ha kommit hem från marknaden i Jokkmokk då och ska spela i Norge helgen därpå. Jag måste vila rösten och vara på mitt heltidsarbete på skolan. Men det jag har bestämt är att det blir kolten på på jobbet och vi kommer jobba lite extra med samer just den här dagen.
Hur märker dina elever av andra dagar att du har en samisk identitet?
– Det är ju inte specifikt i undervisningen men det är ju där i mig, hela tiden. De vet att jag är flerspråkig, de vet att jag jojkar, de vet att jag inte är svensk eller norsk. Det tycker jag är väldigt viktigt i dagens samhälle, vi är ju flera olika nationaliteter bara i min klass. Så det är viktigt att synliggöra att vi alla är olika men ändå lika.
Hur tycker du det är ställt med den identiteten i den samiska befolkningen 2018?
– Jag tycker vi har en stark identitet. Det är som om den fått en explosiv tillväxt de senaste åren, sedan kampen i Gallok och framåt skulle jag tro. Speciellt den samiska ungdomen, de är väldigt medvetna och stolta över sin identitet och det är helt underbart att se. Att nu även se att filmen Sameblod tar hem flera Guldbaggar ökar förstås självförtroendet inom oss.
Hur tror du Girjasmålet påverkar er identitet?
– Det har förstås stärkt oss och visat att det är värt att kämpa för våra rättigheter. Det målet, tillsammans med Gallok, samiska artister och konstnärer som visar på en formstark identitet och så Sameblod på det gör att vi lever i en stark och spännande tid. Allt belyser vår historia och visar storsamhället att det vi berättat för alla i flera hundra år, det stämmer. Vi är fortfarande här och kommer alltid att finnas här.
Vilka frågor tycker du har präglat Sapmi politiskt och kulturellt som mest det senaste året?
– På svensk sida är det ju helt klart Girjasmålet som lyft upp det samiska samtidigt som det skickat oss tillbaka i historien. Det blir så att vi än en gång visar att vi står samlade. Vi är inte renskötare allihop, men vi står samman och visar att vi alla vill värna vår samiska kultur. En annan sak som engagerar väldigt många är rendriften i sin helhet, alla ihjälkörda renar både på svensk och norsk sida. Det är hur tråkigt som helst att läsa alla idiotiska kommentarer på facebook till exempel där vissa menar att vi låter våra renar gå på vägen för att vi ska få ersättning av staten.
Möter du många sådana åsikter?
– Javisst. De åsikterna florerar ju i hela samhället. Det räcker med att det står en ren på E4an så är det världens debatt på facebook om att renägare inte bryr sig om var de har sina renar. Det förvånar mig ständigt att det finns så lite förståelse för den samiska kulturen, trots att det är 2018. Har vi inte kommit längre?
Sociala medier måste ju bli väldigt avslöjande vad gäller åsikter om samer, eller?
– Ja, det florerade säkert samma åsikter för tjugo år sedan med men då satt man med grannen runt köksbordet och pratade om det. Nu spys all skit ut på nätet och det är jättetråkigt. Det är okej för mig som snart är 40 och trygg i min identitet men hur ska jag förklara för mina barn som också är på facebook vad det är som pågår? Det är vardagsrasism så det bara sjunger om det.
Möter du det personligen i form av nedlåtande kommentarer på något vis?
– Ja, verkligen. Som aktiv, samisk kulturarbetare får man ta en hel del. Många gör det för att irritera och provocera fram en reaktion. Till exempel på Jokkmokks marknad för två år sedan då jag och ett par vänner kom in på Café Gaskas där folk sitter och dricker öl och festa. Då sa ett gäng ”Nu kommer de där jävla lapparna, nu kan vi lika gärna gå härifrån”. Ibland vill man bara stänga öronen och sluta lyssna. Man blir så van höra det, men på samma gång känns det lika tråkigt varje gång man får det slängt dessa kommentarer på sig.
Nu en personlig fråga. Jag såg att din farmor gick bort i slutet av förra året. Vad tar du med dig från henne i din samiska identitet? Vad har hon betytt för dig?
– Ja, det är ju väldigt många saker. Dels lagade hon väldigt mycket traditionell, samisk mat. Det vill säga mat från det område i Norge jag kommer ifrån. Hon ville lyfta kulturen, sättet att vara på, att ta hand om varandra. Den generationen, hon blev 86 år, har ju en helt annan uppfattning om hur livet ska levas. Vi kan gå på affären och köpa oss mat medan hon var väldigt mån om att ta hand om allt som fanns runt gården. Allt kunde bli mat. Och den levande kulturen, face to face, att mötas ansikte mot ansikte, som vi inte har längre men som den äldre generationen vårdade väldigt väl och försökt överföra på oss. De var alla som levande historieböcker så det blir så mycket som försvinner när den generationen nu faller bort. De levde så totalt annorlunda än vi gör i dag. En kopp kaffe var aldrig bara en slät kopp kaffe utan det ingick alltid någon historia om hur saker och ting var förr i världen. Så farmor har betytt otroligt mycket för mig och jag saknar henne.
Fint beskrivet. Så till sista frågan. Vad hoppas du på för Sapmis del det här kommande året?
– Jag känner mig lite pessimistisk. Vi kommer aldrig få det anseende vi förtjänar i Sverige. Jag tror till exempel inte att Sverige inom någon nära framtid kommer skriva på ILO-konventionen så att vi får en möjlighet att överleva som en etnisk befolkning i vårt eget land. Men jag hoppas det en dag kommer ske, att våra röster ska bli hörda och att vi ska få den respekt och de rättigheter vi förtjänar. Jag hoppas att mitt folk ska få möjligheten att leva som samer utan att behöva kämpa för sin överlevnad varje dag.