Som liten visste hon inte om något annat liv än det som hon levde. Hon visste inte att hennes mamma var manodepressiv eller bipolär som det också kallas.
– Jag hade en fantastisk barndom. Mamma var en oerhört generös känslomänniska. Jag visste inte att hon var sjuk. Min moster tog hand om mig under alla skollov och ryckte ut när mamma blev dålig.
Pia hjälpte sin mamma när hon mådde dåligt.
– Det var svårast för mig under tonårstiden när det hände så mycket i mig själv. Jag ville frigöra mig och inte vara mamma till min mamma.
Sin pappa hade Pia ingen kontakt med förrän från 17 års ålder.
– Min kompis frågade mig vad jag visste om pappa. När jag svarade att jag inte visste någonting så tyckte hon att jag skulle ringa till socialen för att få telefonnumret till honom. Jag fick numret och ringde och sa "Hej, det är Pia, din dotter". Det var bra att jag gjorde det för pappa gick bort tidigt.
Pia tror att det satte spår i henne att hon så länge saknade en pappa som förebild och gränssättare.
– Min tonårstid blev tuff. Jag drack mycket och skadade mig själv. Det var tur att jag inte hade tillgång till riktigt farliga droger.
Hon är väldigt tacksam mot sin mamma och sin moster.
– De gav mig otroligt mycket kärlek. Jag hade två mammor i dem och två pappor, i mosters man och sedan min riktiga pappa.
Pia berättar samtidigt att hon fortfarande har svårt för separationer.
– Jag slets ömsom från mamma och från moster.
Det var ingen utanför familjen och släkten som såg Pias belägenhet. Inte heller i skolan var det någon som såg något eller pratade med henne.
– Jag saknade det att bli sedd.
När hon var omkring 18 år flyttade Pia hemifrån. Då drabbades mamman av psykoser och hon fick hjälpa henne.
– Det var tufft. Mamma fick medicin men behövde ändå min hjälp. Jag blev "medberoende" och gjorde allt för att dölja det som hände. Mina killar fick aldrig träffa mamma. Fast jag skämdes mer för hennes kristna tro än för sjukdomen. När hon var manisk kunde hon ställa sig och skrika "Halleluja!". Samtidigt var tron en stor hjälp och trygghet för henne.
Pia hamnade i destruktiva relationer och utsattes för både fysisk och psykisk misshandel. Nu är hon vuxen, har egna barn och håller på att skriva en bok om sina upplevelser. Hon föreläser också och arbetar med att stötta andra anhöriga. Något som hon är mycket noga med att påpeka är att den som ska stötta andra först och främst måste ta hand om sig själv.
– Den som inte är i balans med sig själv har väldigt svårt att hjälpa andra att bli det.
Pia har utbildat sig till hälsovägledare och hon berättar om hur utbildningen också blev en chans för henne att bearbeta de egna upplevelserna. Inom ämnet beteendevetenskap gjorde hon ett arbete om folkhälsan i vilket hon fördjupade sig i psykoser.
– Jag hade ju levt med mammas psykoser och kunde ta med de erfarenheterna.
När hon redovisade sitt arbete inför sina studiekamrater började många gråta. För Pia själv blev det förlösande.
– Jag fick ur mig det som jag hade upplevt. Det var också då jag började fundera på att skriva en bok. En klasskompis tyckte att alla behövde veta det som jag hade berättat om.
Pia vill inte att någon ska tycka synd om henne.
– Jag levde med en inre stress under hela min uppväxt men jag skulle inte ha varit den jag är idag utan mina erfarenheter. Det svåraste för mig var egentligen att jag inte alltid räckte till för min mamma. Hon kunde blir arg på mig men det var ju ett uttryck för sjukdomen inte för mamma. Det var okej att hon avreagerade sig på mig. Jag vet att jag har varit en glädje i hennes liv.
Pia arbetar som hälsovägledare sedan tretton år tillbaka. Hon är också en av över 340 ambassadör för Hjärnkoll – en nationell kampanj för ökad öppenhet kring psykisk ohälsa. Ambassadörernas uppgift är att berätta om sina egna erfarenheter av psykisk ohälsa – precis som Pia har gjort i dag här i Mitt i livet i NSD.