Utställningen ”Skiftande perspektiv” innehåller verk från hans mer än 65 år långa konstnärsgärning.
– Jag har bemötat mig om att blanda så att man ska få en helhetsbild av vad jag har gjort. Det känns oerhört privlegierat att få göra den här utställningen Jag har ju gjort rätt mycket som ni kanske förstår.
De nyaste målningarna som hänger i konsthallen är från 2017.
Hans förra riktigt stora utställning ägde rum för 25 år sedan på Konstakademien i Stockholm. Denna är till omfånget ännu större.
– Jag tyckte det var en lämplig 86-årspresent, säger han leende.
Konsthallschefen Hans Sundvall beskriver Sture Meijer som en konstnär som lika gärna hade kunnat vara född på 1980-talet.
– Tittar man på senare målningar så har han ett väldigt mordernt bildspråk.
Sture Meijier protesterar inte.
– När man målar försöker man överraska sig själv. Det gäller att jobba mycket och inte ge sig.
Som 19-åring lånade han pengar för att kunna gå tecknarutbildningen vid Académie Libre i Stockholm. Alltsedan han gick ut skolan har han bott i Kåge utanför Skellefteå. Avståndet till Stockholm och andra storstäder har inte varit något hinder, slår han fast.
– Jag läste i Dagens nyheter om de stackars Stockholmskonstnärerna som saknar ateljér och har så dyr hyra och då tänkte jag: Måste de bo i Stockholm?
Han och hans fru köpte sig ett hus med en generöst tilltagen tomt i Kåge till ett bra pris på 1950-talet. På tomten byggde han den ateljé där han har arbetat sedan dess.
– Det är klart att man är i ödemarken på något sätt och jag hade ju inget känt namn eller så. Men jag målade och målade och målade och så tog jag kontakt med olika konstföreingar. Plötsligt vände det och folk började ringa till mig.
1972 blev han inbjuden av nämnden för visningar av svensk konst i utlandet att ställa ut i Budapest tillsammans med ett antal andra renommerade konstnärer. Efter det fick han kontakt med Galleri Doktor Glas i Stockholm.
Andra konstnärer han har tagit intryck av är framförallt Göteborgskoloristerna. Men det är viktigt att inte snegla för mycket på andra anser han.
– Det är klart att samtidigt som man hämtar lärdomar från andra, måste man känna att man är på fast mark. Hålla lite distans. Och plötsligt erfar man en dag att man har blivit befriad från den där omedelbara påverkan och gör sina egna bilder.
Hans främsta inspirationskälla har varit – och är – människan. Någon hängiven landskapsmålare har han aldrig varit.
– Glädje, sorg, död och allt annat som konstituerar en människas liv inbillar jag mig att jag får med när jag målar. Men det är ingenting som jag aktivt står och tänker på. Jag är ute efter att lösa ett måleriskt problem.