Håkansson: Varför dör så många på SSAB?

Listan över antalet dödsolyckor inne på SSAB:s område de senaste åren får tankarna att snarast gå till en livsfarlig gruva någonstans i Kina, skriver NSD:s nyhetskrönikör Johan Håkansson.

Foto:

NYHETSKRÖNIKA2014-10-31 09:03

Min första tanke när jag hörde om den slovakiske 53-åringen som dött omedelbart på SSAB var ungefär denna.

”Nej, det kan inte vara sant”.

Men det var det, såklart. Det hade hänt igen. Ännu en gång hade en person tvingats sätta livet till för att han utförde sina arbetsuppgifter inne på SSAB:s område.

Det är naturligtvis ett oacceptabelt högt pris och hur man än vrider och vänder på det kan jag inte komma fram till något annat än att det är en skandal.

Jag läser artiklarna efter den senaste i raden av väldigt allvarliga olyckor inne på SSAB-området. Jag läser att stämningen är bedrövad, att ledningen ser ytterst allvarligt på det inträffade och att säkerheten alltid sätts först i alla lägen på SSAB.

Det låter ju både bra och självklart.

Men kan vi verkligen tro på det?

För samtidigt läser jag att ingen kunde förstå varför den slovakiske mannen befann sig med en truck på ett järnvägsspår. Han borde inte ha varit där. Han borde faktiskt inte ha kört truck över huvud taget. Han var nämligen murare.

Det är ännu alldeles för tidigt att börja peka finger åt något håll och leta syndabock. En utredning kommer söka svaren på hur ett 400 ton tungt tåg kunde krocka med en truck. Det enda vi i nuläget kan slå fast är att något har gått alldeles åt helvete fel.

Men vi kan också konstatera att det absolut inte är första gången som det går alldeles åt helvete fel inne på SSAB:s område. Listan över antalet allvarliga olyckor de senaste åren, flera med dödlig utgång, för knappast tankarna till ett toppmodernt stålverk i Sverige. Det ligger snarare närmast till hands att tänka på en riskabel gruva i Kina.

Det känns faktiskt helt oacceptabelt.

Visst, jag förstår att vi aldrig kan radera ut den mänskliga faktorn. Jag förstår också att alla jobb inte går att göra riskfria. Men vi kommer ändå inte undan några obehagliga frågor.

Är det till exempel enbart en slump att det var andra gången som en slovakisk man dog, anställd åt underleverantören Termostav? Kan språkförbistring ha spelat in? Nådde all information om vilka säkerhetsregler som gäller fram? Tillkallades verkligen en spårvakt när trucken skulle passera järnvägsspåret, vilket föreskrifterna säger?

Vid presskonferensen som SSAB höll efter dödsolyckan sade produktionschefen Sakari Kallo något som faktiskt går att tolka som självkritik. Han sa:

– Mera speed och hastighet i produktionen lyfter frågan om säkerhet till ny diskussion.

Det går att tolka in en del i det uttalandet. Som att konkurrens och vinstkrav gör att det ibland blir lockande att tulla på säkerheten. Allt ska gå så fort som möjligt och göras så billigt som möjligt.

Kanske insåg Kallo att det faktiskt inte alls är så att säkerheten sätts först i alla lägen.

För om säkerheten inte var ett problem borde inte facket känna sig manat att föra fram krav på ökad säkerhet för underentreprenörer.

För så är det: det är nästan alltid underentreprenörer som råkar illa ut.

Av tidigare erfarenheter vet vi att arbetsplatsolyckor tar extremt lång tid att utreda. Allt tyder på att vi får vänta flera år innan vi får veta vem eller vilka som är ansvariga för att en 53-årig man från Slovakien dog under sitt arbete.

Tyvärr vet vi också av erfarenhet att risken är stor att någon under den tiden tvingas sätta livet till igen.

Så svarta är nämligen siffrorna.

- För en dryg vecka sedan gick Luleå kommun in och ordnade ett tillfälligt boende för fyra hemlösa rumäner så att de slapp att sova i sina bilar när kylan slog till.

Jag kan tycka att det, förutom att det följer EU:s regelverk, var ganska fint gjort. Det var en liten gest som tydde på en viss medmänsklighet.

Till min stora förvåning såg jag att denna insats har upprört människor. Ja, ni läste rätt. Upprört. På riktigt.

På Facebook såg jag bland annat att en kvinna, som själv jobbat med att hjälpa människor i nöd (!), ondgjorde sig över denna punktinsats.

– Ut med packet, skrev hon.

En man, som faktiskt går att betrakta som idrottsprofil, skrev att det ”var rent förjävligt”.

Nej, jag är ledsen. Men hur mycket jag än försöker kan jag inte förstå dessa kraftreaktioner.

- I går var jag på begravning i Kiruna och sade farväl till en människa som jag faktiskt aldrig hann träffa i verkliga livet. Men han var min favoritläsare och vän. Jan Björkelöv från Kiruna flyttade tidigt till Australien, sedan återsåg han faktiskt aldrig sitt gamla hemland. Men han släppte aldrig Norrbotten, tvärtom var han en flitig tidningsläsare och följde med i allt.

Jag minns inte hur vi började få kontakt, men till sist vande jag mig vid att varje morgon ha två-tre mejl från Australien som väntade. Vi hade givande diskussioner. Janne hade åsikter och tankar om allt från mat, ishockey och mina krönkikor. Men framför allt var han en riktig livsnjutare och tog alltid chansen att förklara storheten med ett glas chardonnay.

Vila i frid, Jan.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!