I lördags såg Morjärvsbon Lena Lagerstam två spårlöpor bredvid varandra längs en mindre väg mellan Töre och Morjärv. Ett större spår i mitten av vägen och ett mindre på sidan av. Hon fotade dem och bilderna hamnade på en Facebooksida som tillhör Luleå kommun. Där uppstod diskussionen om det var björnspår eller inte? Teorierna var många och NSD bestämde sig för att ta reda på svaret.
Bilderna skickades till länsstyrelsen i Norrbotten men efter några varv i huset så kvarstod frågan.
– Det har pendlat mellan att vi tror att det är en björn eller en järv, vi får inte ihop mängden kloavtryck. Vi ser att det är språngspår men det är jättesvårt att säga vad det är för djur. Man ska väl aldrig yttra sig om ett spår som man inte följt i några kilometer, säger Anna Danell, rovdjurshandläggare.
Men skam den som ger sig. Länsstyrelsen skickade bilderna vidare.
– Vi har bollat över de här bilderna till den person som kanske är bäst i Sverige på rovdjursspår, Åke Aronson. Vi får se vad han säger, säger Anna Danell.
Åke Aronson drog direkt en slutsats om det högra spåret.
– Det är inte björnspår, det kan jag lova. Det är på tok för litet för att vara björn. Det är ett språngspår med alla fyra tassarna fria och det är högsta fart på djuret, annars får du inte den spårställningen. Björnen spretar aldrig sådär och det är ytterst sällan du har den gångarten som på en linje, på björn, säger han.
När Åke Aronson tittade närmare på det han kallar för stämpeln tyckte han sig skönja spåret av en stor hund, eller möjligtvis men mindre troligt: en varg.
Men det större spåret i mitten av vägen?
– Det skulle kunna vara björn. Där stämmer spårställningen bättre.
I det fallet ville spårexperten inte svära på något. Bilden är för långtifrån.
– Det är ett djur som förefaller ha travat i lugn takt, rätt bredbent.
Om du satt i ett frågeprogram och skulle svara något, vad skulle du gissa på?
– Jag vågar inte gissa för det kan bli så dumt. Jag har inget att gå på. Det kan vara en stor hund, en liten häst, en ren...
Halva historien förblir alltså lite av ett mysterium, verkar det som.
Kanske är det lite av tjusningen ändå.
– Spår kan vara hur tydliga som helst. Men de kan också vara hur luriga som helst, då kan man gissa på allt mellan häst och tamkatt, säger Åke Aronson.
Normalt går björnen ur idet i slutet av april/början på maj. Enligt gammal folktro vaknar björnarna på Tiburtiusdagen som infaller i morgon, tisdag.