Det var först på onsdagen som Daniel Suhonens uppmärksammade bok började säljas i Norrbotten. Det är en skakande skildring av hur det gick till när Juholt tvingades bort som partiledare för Socialdemokraterna.
Boken beskriver ett maktspel som pågick bakom kulisserna – och författaren har bland annat pekat ut Luleås kommunalråd Niklas Nordström och Norrbottens landshövding Sven-Erik Österberg som två nyckelpersoner i maktstriden.
Sedan boken släpptes har Juholt hållit sig undan. Men i dag kom han till Sunderby folkhögskola, inbjuden sedan tidigare av S-studenterna Unikum, för att delta i ett årsmöte och för att hålla ett föredrag om hållbar utveckling och global rättvisa.
Innan mötet gick han med på att träffa journalister under en halvtimme. Märkligt nog var bara NSD och Piteå-Tidningen på plats.
Och sensationellt nog valde han att ägna den halvtimmen åt att prata om – boken.
– Jag har läst halva nu, sägerhan.
Hur är det att läsa den?
– Det är djupt smärtsam att läsa och boken brutalt ärlig, säger han. Det blir några sidor, sedan lägger jag ifrån mig den. Jag vill inte återuppleva det. Jag vill inte mentalt förflytta mig dit en gång till. Därför får jag inte läsa för många sidor, för då är ju hjärnan där. Jag vill inte in dit igen.
Vad tycker du om innehållet?
– Egentligen ska man inte ge ett omdöme om en bok man inte läst färdigt, men av det jag läst hittills så är boken mycket noggrann. Det är en hård bok. Den är brutalt uppriktig. Nu vet jag inte om den andra hälften är på samma sätt men den första är det i alla fall.
Vad har du mest reagerat över?
– Jag är väldigt berörd av den och det känns som att den slår på gamla blåmärken. Ni vet hur det är, man har redan ett blåmärke och så får man en smäll på samma blåmärke. Men jag känner redan nu att det är en bok som behövde skrivas. Och jag hoppas att den blir läst. Den behöver inte nödvändigtvis bli köpt. Man kan läsa den på biblioteket. För en samhällsintresserad tror jag att det är en bok som behöver läsas.
Har du följt med i debatten som blivit om boken?
– Lite, inte så mycket. Jag har försökt låta bli det. Dels skulle jag behöva kommentera boken. Det finns väldigt mycket som jag ska kommentera i sak, men då vill jag läsa den färdigt först.
Känner du igen dig i boken?
– Ja, absolut. Boken beskriver ju också ett skede även före jag blev partiledarkandidat. Det mest sensationella har för några varit mitt sista dygn som partiledare, att det är det heta i boken, men den beskriver ett längre skede som påbörjas långt innan jag blev partiledare.
Kände du själv av allt som boken handlar om. Intrigerna och maktspelet?
– Jag sa tidigt att jag inte kunde fortsätta som ordförande av tre skäl: 1) Jag gjorde misstag. 2) I min omgivning fanns det personer som ville ha mitt uppdrag eller ville att deras kompis skulle ha det. 3) Det uppstod en medial dramatik som vi inte sett i Sverige tidigare. Jag hade kanske kunnat balansera en punkt. Kanske två. Men tre blev omöjligt. Nära mig fanns personer som ville komma åt mig.
– Jag förstod läget eftersom. När ledamöter i VU inte ens kunde uttala förtroende för mig. VU-ledamöter som kanske själv hade sett sig som partiledarkandidat. När en VU-ledamot redan i oktober säger att han inte känner förtroende för mig, då kände jag att den här grytan kommer att koka.
Pratar du då om Norrbottens landshövding Sven-Erik Österberg?
– Ni får titta i boken och gå till källorna... Men jag har inga hard feelings. Men det var ett exceptionellt läge när inte ens före detta partiordföranden Mona Sahlin kunde uttala förtroende för mig. Det är ett oerhört svårt uppdrag att vara partiordförande och det blir inte direkt lättare när inte ens den tidigare ordföranden kan uttala förtroende. Då kokar grytan.
En detalj som framkommer i boken är att du den 21 januari, när det var klart att du skulle avgå, skickade ett sms till författaren där du skriver om att "Mona och Niklas Nordströmgänget har vunnit slaget – men kriget ska de inte vinna". Varför var Luleås nuvarande kommunalråd just då i dina tankar?
– Niklas är en oerhört skicklig politiker. Han har lett Socialdemokraterna till valseger. Det är inte många som gör det. Han ska ha beröm för detta. I det arbete han gör nu ska inte på något sätt fläckas av vad jag har uppfattat tidigare. Niklas är en framtidsman för partiet. Han ska inte på något sätt stå i skugga för vad jag har uppfattat att han har gjort tidigare. Det kan ju vara så att jag har uppfattat saker fel till och med. Jag är borta. Niklas är kvar. Det är det viktigaste.
Du verkar inte särkilt sugen på att slå tillbaka?
– Nej, det finns ingen som helst anledning. Jag är en lagspelare som inte ens hade eftersträvat jobbet som partiledare. Det är inte min sak att åka omkring och klanka på de som har uppdrag i dag. Jag funkar inte så.
– Jag är imponerad över valresultat i Luleå som Niklas åstadkommit. Djupt imponerad. Om jag tidigare, för flera år sedan, har uppfattat saker i ett uppstressat läge så ska det inte ligga honom till last i dag.
Du vill inte svara på varför han var i dina tankar just när du skulle avgå?
– Det var många som var i mina tankar... Dessutom var det i ett läge då jag befann mig under extrem press. Extrem stress. Jag föll. Jag var trampad på. Spottad på. Sönderslagen. Och jag formulerade mig kanske lite olyckligt i ett sånt läge.
Det märks att Juholt tycker att sms:et om Niklas Nordström är ett känsligt ämne och han vill byta spår.
– Jag ska läsa igenom hela boken. Jag vet ju att det du skriver nu kommer att uppmärksammas av andra medier. Så då vill jag passa på att säga att jag inte går i god för boken. För jag har inte läst hela. Jag vill vara noga med detta. Men just nu läser jag och jag blir arg, ledsen och förtvivlad.
Hur har dygnen varit sedan boken kom?
– Ja har hållit mig undan, låt nu författaren och det han har skrivit kommenteras, debatteras, ifrågasättas och kritiseras. I samma ögonblick som jag börjar kommentera bokens innehåll, då är det ju Håkans kommentarer som ska diskuteras. Men det läget kommer självklart.
Inom ganska kort tid?
– Oja, jag kan ju inte ge sken av att jag inte har läst den i flera månader, haha.
Kallar du till presskonferens då?
– Nej, min tanke är att jag ska skriva någonting.
Delar du författarens analys av partiets tillstånd? Han har använt väldigt hårda ord.
– Det finns förklaringar i boken som för mig har varit viktiga att läsa. Samtidigt kan ingen ta ifrån att det är vackert skrivet. Han skriver vackert, pojken. I all brutalitet finns ett litterärt stråk. Jag ska skriva om min relation till Daniel Suhonen. Jag fick inspiration av Daniels språk. Jag övervägde aldrig att anställa honom som talskrivare. Jag hade väldigt duktig stab. Men jag behövde hans språk. Han lyfte öppnade dörrar för mig litterärt. Dessutom, i en känsla av att jag upplevde mig allt mer ensam, då blev Daniel också lite av en pysventil vid några tillfällen.
Juholt tar fram mobiltelefonen och säger:
– Han skriver här i ett avsnitt... jag fotograferade av det faktiskt... så här skriver han, i ett läge där man var angelägen om att framställa mig som en Åsanisse som inte kan skriva sin namnteckning.
Juholt läser högt ur boken, ett långt stycke som handlar om hans kärlek till att skriva.
– Det är inte så tokigt. Jag är en skrivande och läsande människa. Ändå lyckades man sätta en bild på mig att jag i princip var obildad. Så gör man ett karaktärsmord.
Är du bitter?
– Nej, jag är lycklig och fri. Jag är 52 år. Släpper du in bitterheten i dig då fungerar du inte som människa. Hur ska jag kunna fungera som man till Åsa och pappa till Anton och Viktor om jag är bitter?
Hur har du undvikit att bli bitter?
– Jag släpper inte in det. Jag accepterar det inte. Det är ett medvetet val. Jag kanske har 30 år kvar att leva. Jag tänker inte använda den tiden till att vara bitter.
Du är kvar i riksdagen. Hur är det att jobba med de människor som omnämns i boken?
– Det gör jag ju inte. Jag träffar dom inte så ofta. Det är väl inte alla på jobbet du gillar.
Gnager tankarna att du hade velat göra om hela resan från början?
– Det händer att jag funderat på hur det hade gått om jag hade fortsatt. Men jag räckte inte till.
Vad gjorde du för misstag?
– Jag tycker själv att jag hade alldeles fantastiska tal. Talade utan manus på gott och ont. Jag hade bra debatter. Men jag skulle ha varit mycket hårdare.
På vilket sätt?
– Jag utgick ifrån att de allra flesta var glada att jag var vald, att de var där för att stötta mig. Tidigt bestämt mig för att inte ha några kompisar nära mig. Jag var angelägen om detta, men det är nog inte det bästa sättet att bygga på. Jag skulle naturligtvis kraftfullare ha format mitt lag och fokuserat mer. Under hösten höll jag över 50 tal. Det borde jag inte ha gjort. Jag borde i stället tagit makten över mitt eget kansli.
Fungerar läsandet lite som en terapi för dig?
– Nej, för fan. Tvärtom. Men jag kanske får gå i terapi efteråt... Nej, förfan. Jag skojar bara.
I boken framkommer att Anders Sundström var påtänkt som din efterträdare. Hade han klarat av jobbet?
– Ja. Han hade klarat det. När Mona avgick önskade jag att Stefan Löfven, Per Nuder eller Anders Sundström skulle ta över. Och när jag själv avgick så var min största oro att jag kastade ut partiet ledarlöst och in i en ny strid. Men då jag fick jag försäkringar om att Sundström fått förfrågan och att han var beredd att ta över. Och då kunde jag åka till Oskarshamn i lugn och ro.
– Stefan Löfven är den bästa vi kan ha men Sundström hade klarat det galant.
Tiden för intervjun är slut. NSD hinner med en allra sista fråga.
Hur ser du på samhället i dag, med stora framgångar för Sverigedemokraterna?
– Det är det stora arvet efter Reinfeldts regim, att så många människor har förlorat tron på framtiden, som känner att det bara blir sämre. Pensioner, äldreomsorg, sjukvård, jobben. Välfärdsamhället ligger bakom oss. Det känner många djupt in i hjärtan i dag. I ett sånt klimat tittar man på sina medmänniskor som en kostnad och en utgift. Tror vi tvärtom att det blir bättre framöver så börjar vi se på varandra som resurser.