Livet som laestadian för en 18 åring
Fördomar, konstiga blickar och nedlåtande kommentarer - något som laestadianer käkar till vardagsmat. Men hur mycket skiljer dem från oss "normala" egentligen?
Ryktet om att laestadianer inte skulle ha gardiner för att det är djävulens kalsonger får fortsätta att vara blott ett rykte, de kollar inte på TV och ogillar att se sexuella filmer, utan det är andliga teman som gäller. Andlig musik, andliga filmer - you name it.
De flesta i rörelsen har automatiskt blivit medlemmar i och med att de är "infödda", men man kan också gå med frivilligt utan någon som helst koppling till rörelsen innan.
Tidender pratade med en 18-årig tjej, bosatt i Boden, om livet som laestadian. Hon berättade att framtiden är självvald, men att hon kanske inte riktigt kan skaffa sig en karriär inom vilken bransch som helst.
—Jag kanske inte kan bli en popartist eftersom det strider mycket mot min tro men jag kan ju fortfarande bli i princip vad jag vill, säger hon.
En fråga som många undrar över är om man kan hoppa av och vad det blir för konsekvenser. Blir man utfryst eller behandlad illa? Nej, så är inte fallet. Man kan hoppa av rörelsen precis när man vill.
—När en person börjar tappa intresset och vill hoppa av pratar man med personen om problemet, varför den väljer att gå ut i "världens liv" och vad som har hänt. Oftast märker de att det inte var så bra och kommer tillbaka ganska snabbt igen, säger hon.
Skillnaderna är inte så stora som vi tror. På samma sätt som vi ser på dem - avvikande, ser även de oss. Faktumet att något problem måste ha dykt upp om en person vill lämna laestadianrörelsen gör att även de ser oss som annorlunda. Samtidigt måste ju ändå båda få finnas för att göra vår värld snäppet roligare.
Så jobbar vi med nyheter