”Av någon anledning började blommor läggas vid Anna Olsens grav som en hyllning till Svarta Björn. Vi, som kände till vem som verkligen låg under korset, tyckte att det var vackert med blommor på en okänd grav och ansåg oss ej ha orsak att tala om, att det ej var Svarta Björn, som låg där.”

Så skriver Hjalmar Falk, (1896–1977) kommunalkamrer och hängiven hembygdsforskare.

Svarta Björn, eller Anna Rebecka Hofstad som hon troligen hette, beskrivs som en skönhet med långt svart hår och ögon som himmelens stjärnor och helvetets eldar. Hon beskrivs också som en rallarmadrass, som söp och kunde ligga med flera karlar under en och samma natt.

Artikelbild

Begravningsplats. På rallarkyrkogården i Tornehamn finns korset med inskriptionen "Anna Norge".

Vilken tid är då detta när man målar henne i svart-vita färger och låser in henne i skamvrån som horan. Det är 1900-talet sekelskifte. Att leva ensam och ogift bland rallarna sågs inte med blida ögon av kollektivet i den spirande mönsterstaden. Det är de där otäcka snäva moraliserande och fördömande attityderna som ligger till grund för osunda maktstrukturer.

Svarta Björn dog innan hon fyllt 23 år. Flera författare gör gällande att hon dog i ett svartsjukedrama.

Norrmannen Nils Ytterberg berättar i boken ”Svarta Björns öden” att hon övergavs av Odals-Kalle som lämnar henne för kockan Maja Well. Svarta Björn beger sig till Stordalen där Odals-Kalle jobbar för att hämta hem honom. Ett slagsmål mellan rivalerna bryter ut. Svarta Björn anfaller Maja med en björkstam. Maja slår tvättstöten i skallen på Svarta Björn som dör.

I Ernst Didrings roman ”Malm” klär sig Svarta Björn i en djupröd ylleklänning och fäster en filigranbrosch i halslinningen och ger sig iväg till rallare Olsson. Där finns Trumf-Karen som drämmer tvättstöten i skallen på henne.

I Björn Erik Höijers ”Rallarens ros” beväpnar sig Svarta Björn med kniv för att hämnas sin älskare som har en annan kvinna. Hon möts av tvillingarna Isaksen som skjuter henne med en pistol.

Kanske finns det en gnutta sanning i historierna. Romanerna har i alla fall bidragit till att legenden om henne levt vidare.

Bland de vita korsen på Rallarkyrkogården i Tornehamn finns ett kors med inskriptionen ”Anna Norge”. Att det inte är Svarta Björn som ligger under korset spelar ingen roll. Hon var en högst levande och jordisk kvinna som tillsammans med rallarna byggde rälsen till framtidens gruvsamhälle. Nu föräras hon med en gata. Hon får äntligen den respekt hon förtjänar.