Under några år som emigrant jobbade och umgicks jag med spanjorer, marockaner, norrmän, britter, skåningar, dalkullor och italienare. En period delade jag lya med en nepalesisk bleking, en chilensk gotlänning, en danska och en göteborgare från Ungern. Trots våra olikheter var sambolivet tämligen fritt från konflikter. Det vi trätte om var bajsränder i toalettstolen och skägg i handfatet. Sånt gormas det väl om i hushåll i både Abu Dhabi och Abborrträsk så kulturkrockar var det inte tal om. De ställs jag i stället inför på norrbottnisk hemmaplan, döm om min förvåning.
Det finns flera tornedalingar i och i utkanten av mitt liv. Somliga har hängt med länge, andra har gjort senare entré i spridda skurar. Den stereotypa bilden av tystlåtna, flanellrutiga machomän oförmögna att tala om känslor är obekant för mig. En är bög, en är livvakt, en bor i New York och en annan har inget körkort. De lever i jämställdhet. Alla gäspar åt jakt, fiske och skotrar. Det är en brokig skara människor men alla bottnar i något svårdefinierat sprunget ur deras tornedalska rötter. Svårmod och generositet. Integritet och rättframhet. Kärva men kärleksfulla.
När tornedalingar lagar mat räcker det till alla som vill ha. Varm mat äter man redan till frukost då det langas fram korvsoppa och älgskav. Inget himla rostat bröd och tjafs. Ätandet är sällan någon social procedur. Vi var sju personer som åt middag, raskt var vi bara två kvar. De andra hade ätit upp och gått från bordet. På annandag jul kokades det renköttsoppa för ett helt kompani. När kocken sa att det bara var att förse sig av maten på spisen förstod jag att resten redan hade ätit i omgångar.
Dörren står alltid öppen, bildligt och bokstavligt talat. Fortfarande finns det de som lutar kvasten mot ytterdörren, ett tornedalslås, för att visa att man gått ut en stund. En stund kan vara allt från en kvart till sex timmar. Går du till någon för att dricka en slät kopp kaffe (perkulatorn står ofta på) kan du räkna med att dessutom bli bjuden på två mål mat, bastubad och grogg följt av erbjudandet om att övernatta i gillestugan med 13 andra. Det knusslas aldrig. Finast av allt är lojaliteten. Om du behandlar en tornedaling varsamt är oddsen för evig vänskap på er sida. Ber du om hjälp är sannolikheten stor att flera anmäler sig frivilliga om det så handlar om att i panik flyttstäda en lägenhet från golv till tak klockan tre på natten. Finnhumöret ska man däremot akta sig noga för. Den som lyckas sätta full fyr på stubinen riskerar att hamna i kylan på livstid.
Mitt kontrollbehov har fått svetten att rinna innanför kragen när tillvaron blivit lite väl spontan och oorganiserad. När en vän bad mig rycka ut på nyårsdagen och hämta honom på flyget och ett par timmar senare även hans sambo muttrade jag om taxiverksamhet. Jag fick dåligt samvete eftersom han utan gnäll hade gjort detsamma för mig. Det sägs att de som dyker upp i ens liv är antingen läxor eller välsignelser. De här människorna är båda delarna för mig. Att gränssättningen kan vara diffus när det bjuds på sprit och språkliga svårigheter att skilja på den och det retar gallfeber på mig. Men inställningen ”nå niin, nog löser det sig, hujja” är en sund utmaning för en som kan behöva släppa sargen ibland. Kulturkrockar berikar. Tillför. Kom ihåg det, är du snäll, under valåret 2014.