Under flera decennier har Sverige arbetat för kärnvapennedrustning, oavsett om landet har haft borgerliga eller socialdemokratiska regeringar.
I ett svar till tidigare riksdagsledamoten Carina Hägg (S) 8 november 2012 underströk dåvarande utrikesministern Carl Bildt (M) vikten av att Sverige gör sin röst hörd.
”Regeringen har sedan länge framhållit behovet av konstruktiva åtgärder för att befintliga kärnvapenarsenaler nedrustas samtidigt som icke-spridningsarbetet förstärks. Som frågeställaren antyder går nedrustning och icke-spridning hand i hand, och det torde finnas bäst förutsättningar att nå framgång om båda dessa aspekter drivs parallellt”, inledde Bildt.
Sedan beskrev han Sveriges stöd för ickespridningsfördraget NPT, provstoppsavtalet CTBT, agerandet via EU och i andra sammanhang.
”Det slutgiltiga målet med det långsiktiga nedrustningsarbetet är en värld utan kärnvapen – ett mål jag tror vi alla delar”, avslutade alliansregeringens utrikesminister.
Under sin utrikesministertid var Carl Bildt alltså en mycket tydlig talesman för den klassiska svenska linjen och synen på kärnvapen.
På det sättet har det också varit oavsett om utrikesministrarna har hetat Karin Söder (C), Hans Blix (L), Margaretha af Ugglas (M) eller Anna Lindh (S).
Det har funnits en bred politisk uppslutning kring inriktningen.
Därför blir det en smula märkligt när ett antal borgerliga ledarsidor och politiker nu blåser till strid mot nuvarande utrikesministern Margot Wallströms engagemang för kärnvapennedrustning.
Liberala Expressen framställer Wallström som ”naiv i kärnvapenfrågan”, Barometern (M) snackar om ”aktivisterna på UD” och i Svenska Dagbladet skriver Annie Lööf (C) om att Sverige aldrig kan acceptera avtal som går stick i stäv med Sveriges säkerhetspolitiska intressen”.
Skälet till upprördheten är en artikel som Wallström skrev i Svenska Dagbladet och handlar om en aktuell FN-konvention om kärnvapenförbud.
”Regeringen ska nu genomföra en grundlig analys av konsekvenserna, med inriktning att kunna underteckna konventionen”, skrev Wallström i Svenska Dagbladet.
Kritikerna menar att hennes hållning undergräver Sveriges försvarssamarbeten med länder som USA, Storbritannien och Frankrike.
Det finns emellertid skäl för Margot Wallströms alla belackare att tagga ner.
Wallström understryker ju att regeringen först ska göra en grundlig analys. Sedan är det riksdagen som slutgiltigt avgör.
”Beslut att i ett senare skede ratificera avtalet förutsätter riksdagens godkännande”, framhåller hon.
Det är alltså en lång process som väntar. Det finns gott om tid att både diskutera innehållet och analysera de exakta formuleringarna i konventionen.
Samma hållning har även försvarsminister Peter Hultqvist (S) i en DN-artikel.
”Alla aspekter på resolutionsförslaget måste belysas. Det måste ta den tid som krävs så att det här blir ordentligt gjort”, framhåller han.
I samma artikel betonar Hultqvist även att Sverige ska ha kvar sina internationella försvarssamarbeten men också spela en aktiv roll i arbetet mot kärnvapen.
Det är en klok hållning. Svensk utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik handlar inte om antingen-eller utan om både-och.
Den måste rymma både mjukt (som arbetet för fred, diplomatiska lösningar och kärnvapennedrustning) och hårt (som att stärka det egna försvaret och utveckla militära samarbeten med andra länder).
Carl Bildt och alliansregeringen arbetade för det långsiktiga målet ”en värld utan kärnvapen”.
Det kan – och bör – även den nuvarande regeringen och utrikesministern göra.