Intresset för foto väcktes tidigt hos Rebecca Lundh. Här kan hennes morbror, Kirunafotografen Johan Ylitalo, ta åt sig en del av äran.

– Han har jagat sönder oss med kameran redan från första början. Jag har alltid undrat vad det är för mojäng han springer omkring med och velat testa själv, säger Rebecca Lundh.

Att hon ville bli fotograf visste hon tidigt. Trots att många gjorde sitt bästa för att avskräcka henne genom att tala om att det aldrig skulle gå att överleva som fotograf i Kiruna.

Artikelbild

| Tips. Rebecca Lundh har fått många tips från äldre män som gärna talar om hur hon borde fotografera. "Rättar jag mig i ledet så kommer jag ju aldrig att sticka ut", säger hon och borstar av sig kommentarerna.

– Ska man lyckas med någoting så måste man våga lita på sin egen magkänsla, den stämmer ofta, säger hon.

Under gymnasiet köpte Rebecca sin första egna systemkamera och började ta små uppdrag och fotografera kompisars barn. Hon har alltid tyckt om att fotografera människor.

– Det är en utmaning, som barn, man kan säga till dom att sitta på ett ställe, men det är ju inte sagt att de kommer att sitta där, säger hon och skrattar.

Rebecca Lundh har jobbat som frilansfotgraf sedan 2014, men förra året tog hon steget och startade eget företag.

Artikelbild

| Utomhus. Rebecca Lundh fotar gärna utomhus med naturligt ljus. Det har blivit många timmar i bil för att hitta rätt platser.

– Jag är en rakt in i kaklet människa, jag gör ingenting halvdant utan jag kör. I efterhand har jag undrat hur jag vågade, aldrig typ varit på ett bröllop och bara bestämde att jag ska fota bröllop, och så kastade jag mig ut i det. I södra Sverige kan man gå bredvid en fotograf och se hur de jobbar, man jag tänkte hur svårt kan det vara? Och det gick ju bra.

Motiven är i huvudsak bröllop, barn och familjefotografier och gravidporträtt. Det har tagit några år, men nu känner hon att hon har hittat sin egen bildstil.

Artikelbild

Stil. Rebecca Lundh beskriver sin bildstil som ljus, med kort skärpedjup och mycket känsla.

– Jag har gått mellan massor av bildstilar, tills jag kände att nu har jag hittat någonting som är jag.

Bildstilen beskriver hon som som ljus, med kort skärpeljus och väldigt mycket känsla.

– Jag är inte så noga med att hela människan ska vara skarp, så länge ögongen är skrarpa så är jag nöjd, och så länge bilden säger mig någonting.

För Rebecca Lundh är att det viktigare med en bra känsla i bilden och än att det ska vara tekniskt korrekt.

– Det har jag fått jättemycket skit för. Av äldre män som har skrivit till mig på Facebook, "du får tänka på det här". Det har jag fått jätteofta, de tycker inte att jag fotar korrekt och efter den gamla skolan.

Men kritiken borstar hon av sig rätt snabbt.

– Rättar jag mig i ledet så kommer jag ju aldrig att sticka ut. Man måste ju göra något eget, säger hon.

Framför Rebeccas kamera behöver inte barn skratta om de inte vill, de får vara sura. Det viktiga är att fånga personligheten och fånga personen som den är. Att fotografera i studio som de flesta andra porträttfotografer gör lockar inte. Rebecca tar hellre med den hon ska porträttera ut i det fria.

– Jag gillar naturen, jag är inte alls en vit bakgrund tjej. Det passar inte min bildstil. Jag tycker att det är så himla fint med naturen och det naturliga ljuset, jag gillar inte det hårda blixtljuset.

Det har blivit många mil i bil föra att söka bra platser att fota på. Nu har hon några platser som passar olika situationer.

– Man får anpassa platserna efter om det är soligt eller mulet.

Nu har hon ändå skaffat en liten dagljusstudio för att fota små nyfödda bebisar och mindre barn.

Rebecca Lundh har redan hunnit vara med om många minnesvärda fotograferingar. En brud som halkat och ligger på rygg i gräset med ett par blinkande skor på sig, ett barn som torkade sin snoriga näsa i hennes klänning, en präst som blev 40 minuter sen till bröllopet, tårtor som har rasat ihop.

– Man får hantera det efterr hur det kommer och skratta bort det mesta. Men det är ett jätteroligt jobb.