– Känslan är att samhället inte vill veta av oss, säger bybon Torbjörn Romark.
I söndags brann det i Kalixforsbron. Det är en by som ligger både norr och söder om Kalixälven - det vill säga på gränsen mellan Gällivare och Kiruna kommuner. Avståndet till Nikkalouktavägen är sex kilometer, till centrala Kiruna cirka 2,5 mil. I byn finns tio bofasta hushåll och ett antal fritidshus. Ett 60-tal personer betalar till vägföreningen och får nyttja vägen och bron.
Läs mer: "De kan bli strandsatta i väglöst land"
Branden uppstod när en skoter, som stod vid sidan av en friggebod, blev överhettad och började slå ifrån sig gnistor. De nådde sidan av friggeboden som snabbt började brinna ordentligt. Det var svårt att nå SOS Alarm - mobiltäckningen i byn är dålig. Byborna samlade ihop brandsläckare och lyckades fördröja brandutvecklingen.
Så småningom lyckades man i alla fall larma och räddningstjänsten från Kiruna ryckte ut. Eftersom fastigheterna saknar adresser fick Åsa Nilsson, en av de bybor NSD träffar, åka mot Nikkalouktavägen för att möta upp räddningstjänsten och visa vägen. Väl framme vid den gamla järnvägsbron, som byborna använder för biltrafik, stannade brandbilen. Räddningstjänsten undrade om brons maximala axeltryck var tillräckligt för att brandbilen säkert skulle kunna köra över den. Sådan information borde finnas vid bron, men gör inte det. Efter ungefär en kvart, när byborna berättade att slambilar kör över bron, valde räddningstjänsten att också köra över med brandbilen.
Läs mer: "Rivning av bro - ett framtida bekymmer"
Totalt sett tog det 45 minuter innan räddningstjänsten var på plats vid branden, vilket är en hygglig tid, enligt byborna. Det gick också snabbt att släcka branden när räddningstjänsten väl var på plats. Men om det varit ett bostadshus och inte en friggebod som brunnit hade det hela kunnat sluta riktigt illa, menar de.
Nu är besvikelsen och oron över svårigheterna att nå SOS Alarm, räddningstjänstens bristande lokalkännedom och situationen som uppstod vid järnvägsbron stor. Beredskapen för att hantera olyckor är helt enkelt inte god nog, enligt byborna, som menar att det här är talande för Kalixforsbron. De kallar sin hemby för "byn bakom guds rygg" och "byn som kommunerna glömde bort".
– När en sådan här sak som branden händer blir alla jäkligt rädda. Branden sätter saken i ljus, att något är helt galet. Även om det finns en bilväg hit törs man inte lita på att man kan få hjälp, säger Torbjörn Romark.
För en tid sedan behövde en kvinna i byn akut sjukvård, men ambulansen kom aldrig fram. Istället åkte hennes man hem från arbetet i centrala Kiruna och körde henne till sjukhuset.
Torbjörn Romark säger att det är en sak om mobiltäckningen och internetuppkopplingen har brister. Sådant kan man i en mening ha överseende med. Samma sak med posten. Men att räddningstjänsten tvekar om det går att köra över bron - det innebär att gränsen för vad man kan acceptera är passerad.
– Man vill inte tro att man lever i något östland, men man börjar ju undra, säger han.
Åsa Nilsson, som flyttade till byn på 1990-talet, hoppas att kommunen tar över ansvaret för bron.
– Vi betalar kommunalskatt men får ingenting för det. Varför är den här frågan inte löst? Vi har bråkat om bron i så många år. Nu är det nog - något måste hända, säger hon.