Under veckan som gick togs ett nytt steg i stadsflytten.
Tegelhusen Ullspiran ligger i det område där Kirunas första hus uppfördes i slutet av 1800-talet och betraktas av många som ett av stadens finaste områden. Det var här gruvdisponenten Hjalmar Lundbohm började bygga sin mönsterstad.
Det är också här grävskoporna börjar äta upp husen först.
Hyreshusen, som byggdes på 60-talet, ska ett efter ett jämnas med marken. Totalt handlar det om fyra gårdar och 150 lägenheter. Jag ringer Kjell Törmä på Kirunatidningen för att höra hur han som dokumenterat stadsomvandlingen sedan 2009 förhåller sig till det.
”Det är symboliskt. På något sätt blir stadsflytten tydligare än någonsin när vi nu börjar riva. Det här kommer vara en del av Kirunabornas liv från och med nu, för vissa resten av deras liv”.
När vi pratas vid befinner han sig i rivningsområdet. Han dokumenterar det som händer med en slags blandning av sorg och förtjusning. Det är en sorg att gå omkring i tomma lägenheter, att vandra genom det som varit människors liv, berättar han. Samtidigt har han som journalist dramatik framför ögonen hela tiden – i och med stadsflytten. ”Oavsett om det går åt pipsvängen eller blir succé så kommer jag ha att göra”, konstaterar Kjell Törmä.
Några gamla träbyggnader, i samma område, från tidigt 1900-tal ska sparas. 2018 behöver området stängslas in.
Jag minns när jag började på NSD:s lokalredaktion i Kiruna 2007 och kollegan Hans Sternlunds tidiga reportage om Ullspiran i samma veva – som berättade att de husen skulle rivas inom några år. Det kändes overkligt.
När Ullspiran nu väl rivs gissar jag att många Kirunabor tänker "äntligen". Nu blir det action på riktigt, det som pratats om så många år. Kjell Törmä tror ändå att det varit bra att det fått ta lite tid.
"Det hade kanske blivit lite häftigt om allt hände på en gång", säger han.
Verkligheten är också den att järnmalmspriset sjunkit med 75 procent och LKAB bromsar, sparar, satsar (!) och tja, flyttar en stad – samtidigt. Pipsvängen, ja. Vem vågar tänka på det? På vad som händer om LKAB inte lyckas stå sig stark på världsmarknaden i framtiden. Ett sådant scenario känns i byggstöket fjärran den trygga arbetsmarknad staden haft senaste åren.
Jag joggar förbi tågstationen i Luleå, där malmvagnarna rullar in och ut och tänker på hur mycket Kiruna betyder för oss andra. Tänk om det hade varit Luleå som möblerats om. Om det var Luleås stadshus som skulle jämnas med marken. Om Notviken var det område som först skulle slukas av underjorden och stadens framtid vilade i händerna på SSAB.
Det skulle krävas en hel del tålamod.
Ta bara ett vanligt vägarbete om sommaren. Ni vet ilskan som kan bubbla i en. Tålamodet som krävs att snigla fram i långa köer på väg mot semestermålet. Hur många tänker ”vad bra att det här blir gjort, vägarna blir finare”? Nej, det är svordomar och förbannelser.
På avstånd beundrar jag Kirunaborna för deras acceptans. De är ett prövat folk som besitter en styrka som andra städer bara kan fantisera om.
Jag har förstått att Hjalmar Lundbohm drevs av övertygelsen att bygga ett välplanerat samhälle. Jag frågar kommunalrådet Kristina Zakrisson (S) vad hon tror att Hjalmar skulle ha sagt rivningarna.
”Jag tror han skulle ha sagt att det är precis det vi ska göra”, säger hon.
Sedan lovar hon att det nya Kiruna ska byggas i hans anda.