Det huvudsakliga syftet är att förverkliga EU:s inre marknad och grundtanken är att offentliga kontrakt ska konkurrensutsättas. Där är själva annonseringen om ett förestående inköp – som ofta sker via särskilda databaser – central.
– Om myndigheter följer lagstiftningen på rätt sätt har företagen en chans att konkurrera om de kontrakt som finns som de kanske inte skulle känna till om de inte annonserades, säger Elin Rosén, jurist vid Konkurrensverket.
Reglerna är bra för upphandlande myndigheter på två sätt.
– Genom att konkurrensutsätta sina köp har man dels en chans att upptäcka leverantörer som man inte kände till, dels möjlighet att få bättre villkor genom att olika leverantörer ställs mot varandra och måste konkurrera om affären.
Att man ändå kan direktupphandla utan att annonsera beror på att det krävs ett relativt stort arbete att genomföra en annonserad upphandling. För mindre inköp är det helt enkelt inte kostnadseffektivt.
Ett dokumentationskrav för direktupphandlingar över 100 000 kronor infördes i lagen om offentlig upphandling 2014 i samband med att direktupphandlingsgränsen höjdes kraftigt.
– Då var man rädd för att man, eftersom en större del av de offentliga köpen skulle genomföras som direktupphandlingar, inte skulle veta om köpen skulle genomföras på affärsmässig grund. Eller om det förekommer jäv, korruption eller olika typer av mygel.