TILL: Ledamöterna i landstingsstyrelsen, landstingsledningen och oppositionsråden. (Massmedia för kännedom)
Hej.
Jag hoppas du har tid och ork att läsa igenom hela det här brevet. Det handlar om palliativvården på Sunderby sjukhus.
I veckan slussades min hustru från avd 62 till palliativvården avd 41. Hon är obotlig sjuk i cancer och sjukvården har gjort vad den förmår för att bromsa cancerns utveckling och på så sätt ge henne och hennes närmaste lite extra tid i livets slutskede.
För någon vecka sedan uppsöktes vi (jag och min hustru) av ett team från palliativvården som informerade om de olika faserna i den vård hon befinner sig i. Informationen var självklart känsloladdad men saklig och öppen. Vi fick svar på alla våra frågor. Jag fastnade vid ett uttryck av överläkaren, ”Vi behandlar våra patienter som VIP-gäster”.
Nu har vi nått den sista fasen. I måndags rullade vi in på avd 41. Blev mycket vänligt och proffsigt mottagna. Men sjuksalen!!! Något så ogästvänligt och kallt har jag aldrig mött förut. Vita släta väggar, inga dekorationer, dött, sterilt och ödsligt...går inte att beskriva. Mina tankar gick till ett bårhus....
Det låg också två andra patienter i salen. En av dem hade en TV. En otymplig apparat från förra seklet som det behövs två man för att lyfta. Min fru, som är rätt klar i skallen trots sjukdom och tre veckors strålbehandling, tycker om att se på TV. Hon frågade efter en TV. Personalen (ingen skugga över dem) förklarade att det inte fanns fler TV-apparater.
Inredningen i övrigt var också mycket torftig. När en av läkarna kom in för ett samtal hade han ingen stol att sitta på. Han var tvungen att ge sig iväg för att leta rätt på en stol. Detsamma inträffade när min hustrus syster anlände något senare.
Det var inte lätt att lämna hustrun ensam och gråtande, men jag kunde ju inte stanna över natten. Jag har nu följt henne i två månader dag som natt. Stöttat och hjälpt henne, varit hennes trygghet i alla de prövningar hon ställts inför och tvingats gå igenom. Tre veckor i Umeå, där jag satt åtta timmar per dag vid hennes sida, flera veckor hemma och flera veckor i Sunderbyn. Jag har bara lovord över till läkare, sköterskor och annan personal. De gör ett fantastiskt jobb, vilket jag också på olika sätt gett uttryck för.
Idag, tisdag den 14/10, hämtade min son vår fina platt-TV från stugan. Den monterade vi upp framför min hustrus säng så att hon kunde se på TV när hon ville. Jag gick in till avdelningschefen och frågade varför det var så kargt, trist och ödsligt i rummen? Varför inga dekorationer? Inga konstverk på väggarna, inga blomsterarrangemang, ingenting utom säng och sängbord. Och varför ingen TV till en patient som vill se TV???
-Vi har inga TV-apparater och inga pengar att köpa för heller. Lions var här ifjol och delade ut TV-apparater men vi hann inte få någon.
Jag frågade hur många TV-apparater de behövde idag. Efter en stund återkom hon och sa att det skulle behövas 6 st. 6 st TV-apparater? Bara 6 st!!!! Min uppmaning till ER är att omgående fixa det!!
Finns det 25 miljoner kronor till en flyglinje till Tromsö, eller var det nu skulle flygas, så MÅSTE det finnas pengar till 6 st TV-apparater. Eller skall Sunderby sjukhus bygga sin omsorg om patienterna på tiggeri? Är det Lions eller andra ideella organisationer som skall se till att en patient i livets slutskede - sjukhusets ”VIP-gäst” - skall få en något sånär bra kvalitet på de dagar han/hon har kvar?
Sen undrar jag också varför inte sjuksalarna på avd 41 kan göras lite trevligare? (Ja, förmodligen andra avdelningar också). Måste de se ut som bårhus eller obduktionssalar? Varför inte konst på väggarna? Har inte landstinget massor av konst liggandes? Eller är det bara direktörs- och chefer på alla nivåer och politiker som får glädjas över den konst som landstinget äger?
Varför inga blomsterarrangemang? Akvarier, bonader, ett piano här och där, sittvänliga och trevligt färgade möbler, stolar och fåtöljer, hemtrevligt inredda dagrum istället för de institutionella som tycks vara genomgående hos den människa som bestämt hur det skall se ut. Det kan inte kosta så mycket mer – men det skulle smaka mycket, mycket mer.
Jag rekommenderar ett studiebesök på hospits på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Min syster vårdades där. Jag besökte henne och slogs av häpnad över hur ombonad och hemlikt allt var. Eget rum, med egna saker, fina färger, bonader och tavlor på väggarna – allt gav ett mycket lugnt och hemlikt intryck. Dagrummet var fantastiskt fint med sköna möbler i en lugn och avstressande miljö. Ett piano stod i ett hörn. Jag spelade och sjöng för henne och övriga patienter som strömmade till. Allt gav ett familjärt och harmoniskt intryck. Varför kan inte den palliativa vården på Sunderby sjukhus åstadkomma detta???
Sen undrar jag hur många av er som sitter i landstingsstyrelsen besökt avdelningen för palliativ vård på Sunderby sjukhus???Jag utgår ifrån att Kent Ögren och landstingsdirektören Mats Brännström, samt biträdande landstingsdirektören Hans Rönnqvist har gjort det.
Och en gång till: Ingen skugga faller över den personal jag kommit i kontakt med på Sunderby sjukhus. De är kunniga, emotionella, trevliga, positiva och lätta att ha att göra med. Och då menar jag att de är det mot alla, sina patienter, anhöriga och andra besökare på avdelningarna.
Höj gärna sköterskornas löner om ni kan. Jag säger inte nej till högre landstingsskatt om det behövs.
Till sist: Jag har en idé om en välgörenhetskonsert för palliativa enheten på Sunderby sjukhus. Jag har goda kontakter inom artist- och musiklivet i Luleå och Norrbotten och kan genomföra detta. Är det någon av Er som av någon anledning är emot det??
Egentligen skall ni alla säga STOPP, STOPP!! ”Behoven inom sjukvården, särskild den palliativa vården, skall täckas med skattepengar”.
Men även jag är medveten om att pengarna inte alltid räcker till allt. En välgörenhetskonsert för palliativa vården skulle nog tillföra en hel del pengar till glädje för både patienter som anställda på den avdelningen .
Ifall DU orkat läsa ändå hit så vill jag tacka för det och hoppas få svar från just DIG!
Med vänliga hälsningar (dock med lite upprörda, irriterade känslor) tecknar,
Karl-Gösta Aasa, Luleå