Det är hett vid busshållplatsen i Tjåmotis, men Åke har ändå ett sista par långkalsonger på sig. Dessutom är han irriterad. klockan är halv fyra och bussen från Jokkmokk svänger punktligt in framför brevlådorna. Ingen går av utom chauffören som slänger av posten och sedan snabbt far vidare för att hålla tidtabellen.
Åke muttrar att det faktiskt går två turer tidigare på dagen och att posten borde gå med någon av dem. Han tar posten på pakethållaren och leder cykeln tillbaka mot huset vid bron.
Harry Skarin kan inte annat än att hålla med.
Tre bussar om dagen kommer från Jokkmokk och turister kan ta dagsturer upp till vägen ände. Men byborna längs vägen kan själva inte ta bussen in till stan och hinna handla.
Men så var också Skarins Allservice den självklara mötesplatsen under årtionden.
När Harry skulle riva ner sin gamla bensinmack tog det tvärstopp. Länsstyrelsen, som var och tittade på den gamla bron Tjåmotis, stannade som av en händelse till på busshållplatsen. Och de såg till att genast påbörja en minnesmärkning av den gamla macken.
Bleknade klistermärken som marknadsför Pommac och iskalla Nyckeldrycker påminner om den tid när bussen stannade i en halvtimme hos Harry och alla resenärer gick ut för att prata.
Inne i kontoret ser allt ut som när macken lades ner på 80-talet. Då hade Harry och hans fru serverat sin sista läsk och glass.
– Ja, då var det fullt här. Alla klev av och sträckte på benen. Det var på 60-talet som min fru Ester öppnade sitt kafé. Också hade jag verkstaden. 1970 öppnade jag macken.
Harry Skarin kliar sig i skägget. Han går klädd i blåställ och gummistövlar. Som det anstår en fixare.
Och beteckningen allservice har aldrig passat bättre. För de fjällvandrare som klurat ut bakvägen in i Sarek utan en massa krångliga strapatser har Harry varit guld värd. När vandrarna klev av bussen och knackade på hos Harry så knödde han in dem i sin Mercedes från 70-talet. Sen dammade han iväg de två milen, upp längs Blackälvens vatten, förbi Seitevare kraftverks stora damm och fram till Sitobron där vägen tar slut. Framme i en av världens sista vildmarker.
– Om de var riktigt många tog jag den här, säger Harry och pekar på en klassisk gammal folkabuss. Grön och med gardiner.
– Men nu kör jag inte längre.
Det sista kan man dock syna honom på. Det kommer fram att han bara någon dag tidigare kört ett gäng vandrare.
Han slår upp det gamla garaget och där står pärlan. Mercedesen.
– Går som en klocka. Den har väl passerat över 100 000 mil nu.
Harry klappar den över lacken. Runt omkring honom är det fullt av verktyg i en noggrann ordning. Annars går det inte säger han. För Harry Skarin har svårt att slänga saker och när han väl försöker blir han som sagt stoppad av staten.
Runt om på väggarna hänger affischer på glada människor som åker vattenskidor och motorbåtar. Längst in i hörnet hänger massor av propellrar. Och här avslöjas Harrys riktiga expertis. Frågan är om det finns någon som kan båtmotorer lika bra som honom. Speciellt de klassiska av märket Mercury.
När Vattenfall byggde ut och satte motorer på alla sina båtar under 60-talet fick Skarins Allservice kontrakt på all service. Det var över 100 motorer som gick i löpande trafik till verkstaden i Tjåmotis från hela norra Sverige.
I en lada där familjens kor tidigare huserade ryms nu båtmotorer från golv till tak. Harry Skarin kan inte slänga bort ögonstenarna. Och reservdelarna kan ju behövas till annat.
– Jag hade ett flygplan också. Där nere på sjön, säger Harry i förbifarten när han slår igen ladugårdsdörrarna.
– Men sen blev bränslet så dyrt, så det lönade sig inte att flyga.
Tillslut blev det svårt att försörja sig på skruvandet. Harry Skarin fick hoppa in som kyrkovaktmästare i Kvikkjokk. Han klappar på sin lastbil som står parkerad ner vid busshållplatsen.
– Den här har jag byggt själv. Delarna är från en gammal brandbil.
Eller som en bekant slänger ur sig när han senare tittar in i garaget.
– Ge Skarin en spik och han bygger dig en rymdraket.