– Vårt ställningstagande grundar sig framför allt på att bolaget i sin ansökan inte redogjort klart för på vilket sätt man vill ta ut malmen. Det finns fyra alternativa vägar och vi har ingen aning om vilken väg man väljer. Därmed vet vi inte heller vilka konsekvenserna blir för rennäringen, som står i stark koppling till Laponias status som världsarv, säger landshövding Sven-Erik Österberg.
NSD avslöjade länsstyrelsens ställningstagande i går kväll. Det är andra gången som myndigheten gör tummen ned för Jimabs ansökan.
Länsstyrelsen gör vidare bedömningen att en gruva och tillhörande malmtransporterna, oavsett vilket alternativ som väljs, riskerar att orsaka "oåterkalleliga skador" i området. Transporterna korsar vinterbetesmarker och flyttleder som samebyarna använt sig av under lång tid.
– Vi tror att transportvägarna kommer att påverka området betydligt mer än själva gruvan. Det är i vissa fall obruten mark där man tänker gå fram med väg eller järnväg, säger Sven-Erik Österberg.
Länsstyrelsens remiss anlände till Bergsstaten i går.
– Vi har inte hunnit läsa in oss på beslutet ännu. Vi måste titta på vad lagstiftningen säger och hur länsstyrelsen resonerat, säger bergmästare Åsa Persson.
Bergsstaten vill även granska om länsstyrelsen vägt in aspekter som egentligen inte hör till bearbetningskoncessionen utan hör till det senare skedet, prövningen i mark- och miljödomstolen.
– Vi tittar på vad som ska prövas nu och vad som ska prövas sen, säger Åsa Persson.
Bergsstaten kan inte gå emot länsstyrelsen. Antingen håller man med – eller så skickar man ärendet till regeringen för ett avgörande.
Det har aldrig tidigare hänt att Bergsstaten gått emot länsstyrelsen och hänskjutit ett ärende till regeringen. Men i två fall har det ansökande bolaget självt gått vidare till regeringen:
* Kopparberg mineral överklagade länsstyrelsens nej till Håkansbodagruvan. I somras avslog regeringen överklagan.
* Vilhelmina mineral har gjort samma sak när det gäller gruvan i Stekenjokk. Ärendet är inte avgjort.
Gruvbolagen har möjlighet att överklaga vidare till högsta förvaltningsdomstolen och i vissa fall även Europakonventionen. I det senare fallet måste en bedömning göras om rättigheter kränkts.