En hopplös alkoholist, en usel journalist, därtill en notoriskt otrogen gris och ungkarl genom hela livet.
Voilá! Sådan är jag.
I alla fall om du ska tro på de ”sanningar” som skrivs på nätet.
Blir en liten smula ledsen över att det finns folk därute som, utan faktakoll eller ens en sekunds eftertanke, vill skada mig och mina nära.
Är samtidigt lättad över att min kära mor aldrig behövde ta del av detta (pappa: var inte orolig).
I just denna stund mår hundratusentals svenskar dåligt över saker som sprids om dem i träsket av skvaller, ärekränkningar och lögner på nätet.
Antimobbningsorganisationen Friends nätrapport 2015 visade att var tredje kille och tjej i tonåren hade utsatts för kränkningar i sociala medier det gångna året. Och näthatet blir alltmer utbrett även bland vuxna.
Det har gått så långt att justitieminister Morgan Johansson (S) förbereder en skärpning av lagen, utifrån omdiskuterade utredningen ”Integritet och straffskydd” som presenterades tidigare i år.
Detta mot bakgrund av att så få av alla tidigare anmälningar ledde till åtal – ynka fyra (!) procent, enligt Brottsförebyggande rådet (2015:6).
Utredaren föreslår, bland mycket annat, att förtalsbrott ska bedömas som grova när spridning sker medvetet via internet och att straffansvaret utökas även för de som administrerar sociala anslagstavlor, må det vara privata bloggar, ”alternativa” nyhetssajter eller Facebook.
För det är i de så kallat sociala medierna som näthatet frodas mest.
Känslobaserat tyckande, personliga påhopp, sexism, rasism och snedvinklade ställningstaganden blir snabbt ”sanningar” på Facebook, i takt med att inläggen gillas och delas.
Och plötsligt uppstår en storm, som i veckan gällande de övergivna bebisarna utanför Sunderby sjukhus där 99 av 100 kommentarer skoningslöst fördömde föräldrarna utan några som helst bakgrundsfakta.
Vi kan definitivt kräva ett mer aktivt utgivaransvar av just Facebook att rensa i skiten men traditionella nyhetsmedier står tyvärr inte heller opåverkade av utvecklingen.
Förr var det tjänstefel att publicera uppgifter som inte kunde bekräftas officiellt, eller av flera av varandra oberoende källor.
I dagens klickjagande realtidsrapportering har vi inte alltid samma tid att dubbelkolla när spekulationerna går vilda på Flashback.
Enligt nuvarande medielogik ser ni allt oftare ”silly season”-rubriker som ”UPPGIFTER: Stjärnan värvas till Luleå Hockey” eller artiklar om Miljöpartietss kris, helt baserade på anonyma källor och strategiska Twitterhån.
Kanske allra mest graverande hittills: LIVE-jakten på Majid – ”Bolidenterroristen” som inte var en terrorist. Säpo och polisen i haveri tillsammans med en enad presskår.
Eller för den delen all krigspropaganda om Putins påstådda militära kränkningar av svenskt territorium. Hur många av ”säkerhetsexperternas” uttalanden verifieras ens i efterhand från officiellt håll, vare sig ryskt eller svenskt?
Ryktesspridning, desinformation, konspirationer och förtal – allt i yttrandefrihetens namn – drabbar alltså inte bara enskilda nätoffer.
I förlängningen kapsejsar hela vår demokrati.
Men bryr ni er längre om sanningen, kära läsare?
Eller vill ni fortsätta att frossa i galenskapen?
Invänta i så fall följande rubrik inom kort: ”OBEKRÄFTAT: Mänskligheten drunknade i en nätkloak”.