I måndags var det 100 år sedan det första samiska landsmötet hölls i Tråante/Trondheim. Jubileumsfirandet – som pågår under hela 2017 – speglar ett århundrade av samisk kamp att själva bestämma över mark, resurser och sin utveckling. Samernas ställning har stärkts under årens lopp, men fortfarande har frågor som lyftes i början på 1900-talet bärighet för dagens centrala framtidsutmaningar.
Landsmötet i Tråante/Trondheim 1917 – som var det första gränsöverskridande mötet mellan samer – betraktades som en stor framgång, och följdes året därpå av ett samiskt landsmöte i Staare/Östersund. Dessa båda landsmöten, och det jubileumsår som nu inleds, är betydelsefulla och dagsaktuella av flera orsaker. För det första är den 6 februari samisk nationaldag just med anledning av att landsmötet öppnades denna dag 1917. Det gör 6 februari till extra symbolladdat just i år. För det andra är det viktigt att se på vilka frågor som lyftes på de båda landsmötena, och ställa de mot dagens samepolitiska situation.
För att bättre förstå betydelsen av de båda landsmötena, både i sin samtid och idag, är det nödvändigt att känna till den historiska kontexten. I både Sverige och Norge betraktades samerna som underlägsna nordborna – deras kultur sågs som lägre stående och de kunde inte ges ansvar för sin egen situation. I Sverige ansågs samerna vara både fysiskt och psykiskt anpassade till ett liv som nomadiserande renskötare, och de skulle gå under som folk om de i alltför hög grad skulle låta sig påverkas av det omgivande samhället eller lämna renskötseln. Detta ledde till en patriarkal förmyndarpolitik, där samerna skulle ledas och styras av svenska myndigheter.
Samerna hade tidigare nyttjat sina marker med en rätt som var jämförbar med böndernas. Men där böndernas rätt hade utvecklats till en äganderätt, gick utvecklingen för samernas rättigheter åt motsatt håll och från omkring 1800 betraktades staten som ägare till marken – något som samerna själva dock inte accepterat. Även samer som inte var renskötare påverkades. De fråntogs bland annat rätten att nyttja marken, vilket har skapat en splittring av det samiska samhället. Den statligt styrda samepolitiken fick en struktur genom renbeteslagar, och inrättandet av myndigheten lappväsendet 1885 gav ett verktyg för att förverkliga samepolitikens idéer.
Det var i denna samepolitiska kontext som en organiserad samerörelse började växa fram kring sekelskiftet 1900. Bildandet av de första sameföreningarna 1904 stred mot bilden av samerna som nomadiserande renskötare, vilket gjorde det lätt för staten att avfärda dem som icke-samiska, och svårt för föreningarna att vinna legitimitet. En av de mest stridbara ledarna i denna rörelse på svensk sida var Elsa Laula Renberg, som 1904 menade att samerna måste erkännas som markägare på grund av sin historiska koppling till marken. Hon pratade också om samerna som ett folk, oberoende av skiljande statsgränser, och betonade vikten av att samerna stod enade över dessa gränser. Elsa Laula Renberg var också den drivande kraften bakom anordnandet av landsmötet 1917.
De båda landsmötena hade stor symbolisk betydelse – dels ifrågasattes nu på allvar bilden av samerna som ett lägre stående folk, dels fördes samefrågorna upp på den nationella agendan på ett nytt sätt, med det samiska folket och samiska organisationer som legitima aktörer inom politikområdet.
De frågor som lyftes i början på 1900-talet har dock fortfarande bärighet för de diskussioner som förs nu. Klyvningen mellan renskötande samer och samer som står utanför denna näring är fortfarande högst aktuell:
• Enligt den revidering av 1971 års rennäringslag som kom 1993 så har alla med ”samisk härkomst” rätt att nyttja mark för renskötsel, jakt och fiske. Denna rätt kan dock endast utövas av de som är medlemmar i samebyar. Här har olika versioner av öppna samebyar diskuterats, i syfte att ge fler individer tillgång till dessa rättigheter, men i slutändan är detta ett av staten skapat problem som måste lösas internt i det samiska samhället.
• Renskötselrätten är en begränsad rätt till marken, som ofta får vika när den ställs mot exploateringssyften. Samer som inte är renskötare betraktas inte ens som intressenter när exploateringsfrågor ska diskuteras. Här måste samernas rätt till marken stärkas, och baseras på den internationellt erkända principen om fritt, informerat och i förväg givet samtycke (FPIC).
• I ett nytt förslag till Nordisk Samekonvention lyfts frågan om samiska markrättigheter. Förslaget har dock kritiserats, på grund av att samiska markrättigheter inte stärks, och för att det samiska självstyret riskerar att försämras. Under jubileumsfirandet ska förslaget diskuteras ytterligare – kan de tre sametingen tillsammans närma sig en lösning på några av de stora och centrala samiska framtidsfrågorna? Och kommer i så fall staterna att hörsamma kraven eller hålla fast vid vad som av många uppfattas som ett instrument för att slutföra koloniseringen av samerna? Här har staterna ett ansvar som de måste ta, det går inte längre att negligera dessa för samerna livsviktiga frågorna.