Högerextremismen är som Pandoras ask – öppnar man den flyger olyckorna över världen. Och det ligger inget hopp kvar i botten på asken, som i den grekiska mytologin.
Släpper vi ut högerpopulismen, släpper vi fram rasism, högerextremism, nazism och andra våldsbenägna krafter som ger näring åt populismen, och använder populisterna som en demokratisk kuliss.
Populisternas väljarstöd överdrivs ofta, ibland för att motivera att de ska lyssnas på. I själva verket ökar de inte mycket. De gör ett ryck i början, står sedan och stampar på samma fläck, oftast under 20 procent.
Några av dem är på dekis just nu – Ukip i Storbritannien, Wilders i Nederländerna och Marine Le Pen i Frankrike. De vårdar sina cybernätverk och i valen lever de på väljare som inte orkar eller vill syna deras argument närmare.
Stora blir populisterna först när etablerade partier på högerkanten anammar deras idéer och gör populisterna till sina allierade. Som stödpartier och koalitionspartner till konservativa och högerliberala partier får populisterna legitimitet, inflytande och verklig makt.
Sedan kan det gå fort utför för demokratin, särskilt om vänstern är svag och den borgerliga mitten splittrad.
Fidesz i Ungern, som är ett systerparti till Moderaterna i Europaparlamentet, har kommit längst på den främlingsfientliga vägen. Bara medlemskapet i EU hindrar regeringschefen Viktor Orbán från att ytterligare undergräva de mänskliga rättigheterna i landet.
Orbán har nära band till Putin, och Ungern har blivit en mötesplats för antidemokratiska och EU-fientliga rörelser från hela världen.
Fidesz fick runt 50 procent i senaste valet. Det hindrar inte att Ungern också har ett parti som är ännu mer extremt, Jobbik.
Nazister frodas där populismen tagit makten. De är grenar på samma träd, och här behöver extremisterna inte hymla med sina förebilder. Regeringschefen står ju på samma sida ideologiskt.
I Österrike har ett annat systerparti till Moderaterna, det konservativa ÖVP, överlämnat halva makten, däribland över utrikespolitik, försvar och inrikes säkerhet, till det högerextrema FPÖ, som grundades av nazister 1955.
FPÖ undertecknade 2016 ett samarbetsavtal med Putins maktparti Enade Ryssland om att bland annat verka för ”uppfostran av den unga generationen i en anda av patriotism och arbetsglädje”.
Polens regeringsparti PiS har ett mer socialkonservativt och religiöst stuk än övriga högerpopulistiska partier, och är inte i sig emot EU, och inte heller Rysslandsvänligt. Men partiledaren Jaroslaw Kaczynski, som styr landet från kulisserna, arbetar enligt samma modell som Orbán, och de backar upp varandra mot EU:s kritik.
I Tyskland lutar CDU:s systerparti CSU i Bayern, som ingår i förbundsregeringen, alltmer åt höger och har numera sin egen flyktingpolitik.
CSU, som ska möta väljarna i sin delstat den 14 oktober, fruktar konkurrensen från högerpopulisterna (AFD). AFD började som en protest mot euron, men attraherar nu högerextremister och nazister. Partiet härjar framför allt i östra Tyskland (före detta DDR).
Vi får inte glömma att det bildas demokratiskt fullgoda regeringar också i Europa, även socialdemokratiska sådana, nu senast i Spanien.
Alla nybildade partier lutar inte heller åt höger. Demokratin i Europa står alltjämt stark, men den måste värnas mot hotet från höger.
2019 blir ett kritiskt år för Europa. Det ska hållas val till Europaparlamentet och en ny kommission ska utses. Samtidigt ska Storbritannien lämna EU, med eller utan avtal.
Britterna är splittrade och inbegripna i en ny uppslitande diskussion om migration och medborgarskap. Ännu ett exempel på hur det går när de konservativa allierar sig med högerpopulisterna.
Vi vet att populister och högerextremister från Europa och USA (däribland Trumps före detta chefsideolog Steve Bannon) mobiliserar för att stärka sin plattform i Europaparlamentet, där platserna är lättåtkomligare än i de nationella valen.
Det vore en triumf för populisterna och en besvikelse för de demokratiska krafterna i Europa om Sverige i det läget öppnade Pandoras ask för SD.