Jesper Sannerborg är en talangfull målvakt född 1993. När han skulle ta klivet från byaföreningen Avans SK, via Brooklyn, in i Luleås ungdomsorganisation misstänkte han att klubben trodde mer jämngamle Joel Lassinantti. Inget fel med det, Lassinantti är även han ytterst talangfull och kommer att spela junior-VM för Sverige i år, men Sannerborg ville mer. Så istället för att söka sig till Luleås hockeygymnasium valde han istället samma utbildning i Örnsköldsvik - och ett försök att ta sig in i Modos organisation.
Men efter en tid i Örnsköldsvik hörde Luleå Hockey av sig. Enligt Sannerborg erbjöds han en plats på hockeygymnasiet och i Luleås J20-lag. Samtidigt kände han viss hemlängtan och lockelsen blev för stark för att motstå.
- Hemma är alltid hemma och att få spela med J20 lockade. Så här i efterhand skulle jag aldrig ha flyttat tillbaka, men det är lätt att vara efterklok.
Flyttade hem - och fick problem
Flyttlasset gick hemåt. Då började problemen.
4 För det första: På det akademiska planet.
- Jag skulle bli inskriven på skolan direkt jag kom hem, vi hade kommit överens muntligt. Men jag kom hem, gick till skolan - och alla lärare frågade vem jag var. Det tog en månad innan jag blev inskriven och allt skolarbete jag gjorde under den månaden var förgäves. Ingenting räknades.
Det måste ha påverkat dina betyg.
- Jag förstod att jag hade ett hårt arbete framför mig, det var ju nästan två tredjedelar av ettan som försvann. Jag var beredd att göra det arbetet - den chansen fick jag aldrig. Vi hade en plan för hur jag skulle klara skolgången trots att jag började så sent, både rektorn och mentorn lovade att det skulle lösa sig men de sköt det hela tiden framför sig. Jag pluggade inför prov som jag aldrig fick göra.
4 För det andra: På hockeyplanen.
- Det blev inget J20. Det blev inte ens J18 - jag fick börja med J17-laget. Jag förväntade mig absolut inte att få en plats i J20, men jag trodde väl att jag i alla fall skulle få vara med och träna.
Men det fick du inte?
- Jag ville ju visa upp mig, visa vad jag går för, men den chansen fick jag aldrig. Jag trodde inte att en klubb skulle ljuga mig rätt upp i ansiktet, det var jobbigt.
Tiden gick. Inför sista året på hockeygymnasiet fick Sannerborg veta att han inte skulle ta plats i Luleås J20-lag. Han bestämde sig för att byta förening till Boden och pratade med sin mentor på hockeygymnasiet om klubbytet och de problem som det skulle innebära. Till exempel kunde det hända att Sannerborg, efter sena matcher eller träningar i Boden, inte skulle orka genomföra vissa ispass med hockeygymnasiet.
- Jag pratade med min mentor och berättade hur det var. Oavsett vilket skulle jag alltid vara på plats på lektionerna, även om jag inte var med på isen. Vi hade en bra dialog, kändes det som.
Men verkligheten blev en annan. Vid flera tillfällen kom Sannerborg till ishallen för att genomföra ispass med hockeygymnasiet - men stoppades av läraren och mentorn Lennart Sjögren.
- Han tyckte inte att det räckte att vara med bara ibland. Trots att vi haft dialogen, trots att han visste vilka gånger jag skulle vara med. Jag fick inte vara med.
Fick inte träna med "Hento"
Ett särskilt tillfälle har etsat sig fast i minnet. Sannerborg skulle vara med på ett träningspass med målvaktstränaren Daniel Henriksson. Men Sjögren stoppade honom.
- Jag hade kontakt med "Hento", han ville att jag skulle vara med på målvaktsträningar, han ville se hur jag utvecklades. Vi skulle vara fem målvakter på isen, Johan Gustafsson skulle också vara med. Jag fick inte vara med för att Lennart hävdade att Luleå Hockey skulle prioritera sina egna målvakter.
På ett hockeygymnasium?
- Ja. Han tyckte att jag skulle stå på sidan av och titta på istället.
Det låter märkligt.
- Ja, det var... Jag förväntade mig mer än det.
Uppfattade du det här som en hämnd för att du bytte förening?
- Hämnd vet jag inte, det var väl inte riktigt mitt val. Jag fick inget förtroende och var tvungen att byta. Men jag var inte prioriterad längre, jag existerade knappt.
"Det har varit jobbigt"
I februari 2012 orkade inte Jesper Sannerborg mer. Han hoppade av gymnasiet och efter året i Boden spelar han nu sin hockey i Los Angeles, USA. Utan avgångsbetyg från gymnasiet, men med glädje. Han ska läsa upp betygen på distans via Komvux, han ska försöka komma in på ett bra college om ett år och livet är rätt trevligt på den amerikanska västkusten. Hockeyn går - trots en knäskada - rätt bra och han har en tränare som hjälper honom.
- Det har varit jobbigt, overkligt nästan. Det har varit svårt att inte oroa sig trots att man försöker.