Den 25 maj 1938 beslutade riksdagen att införa offentlig tandvård för barn, unga och värnpliktiga. Till Norrbotten kom folktandvården ett par år senare.
1940 kallade sexårige Mårten Johansson till den då nyöppnade tandvårdskliniken i Korpilombolo. Han blev den allra första patienten hos folktandvården i länet.
Riksdagsbeslutet förtjänar att hyllas 80 år senare.
Folktandvården blev grunden för att svenska folket fick världens sannolikt bästa munhälsa. Inte bara de med tjocka plånböcker och feta sparkonton fick tillgång till en god tandvård.
Det finns emellertid fortfarande att göra i arbetet för en jämlik tandvård.
I en rapport häromåret pekade LO på att de socioekonomiska skillnaderna i tandhälsa ökat på senare år. Allt fler låginkomsttagare drar sig för att gå till tandläkaren.
Från regeringshåll har gjorts en del för att bryta utvecklingen och stärka allas rätt till en god tandvård.
- Gränsen för avgiftsfri barn- och ungdomstandvård har höjts från 19 år till 23 år.
- I budgeten för 2018 enades S, V och MP om att fördubbla det allmänna tandvårdsbidraget.
- En utredning har tillsatts för ett att skapa ”ett tandvårdssystem för jämlik tandhälsa”.
Det är steg i rätt riktning. Det bästa skulle dock vara en genomgripande reform som jämställer tand- och sjukvård.
Tänderna är en del av kroppen och borde följaktligen behandlas i samma system som utslitna höftleder eller benbrott.
Tandvården borde helt enkelt vara en del av den vanliga sjukförsäkringen och kostnaderna borde desamma som vid annan läkarvård.
Jag begriper att det är en mycket kostsam reform som är svår att genomföra under en fyraårig mandatperiod.
Enligt beräkningar som LO:s välfärdsutredare Kjell Rautio gjorde för några år sedan handlar det om minst 20 miljarder kronor per år – det vill säga en betydande del av det statsfinansiella reformutrymmet.
Det ska ställas mot andra behov som finns inom sjukvård, skolor, hemtjänst, polis med mera. Pengarna räcker inte till att allt.
Men den långsiktiga inriktningen för tandvårdspolitiken borde vara klar.
God tandvård ska ses som en allemansrätt. Tandhälsan ska inte vara en klassfråga.
Därför borde ett eller ett par steg mot en mer jämlik sjukvård prioriteras högre än nya skattesänkningar under kommande mandatperiod.