Bara 12 procent av ett representativt urval svenskar kunde svara på frågan när Finland blev självständigt i en undersökning som Finlandsinstitutet beställt. Svenskar har en positiv uppfattning om finländare, tack vare nya, gränsöverskridande familje- och vänskapsband och frälsta av ishockeyspelare som blivit hjältar i sina svenska klubblag. 720 000 personer har finskt ursprung i Sverige. Skällsorden ”finndjävul” och ”finnpajsare”, som tidigare riktades även mot oss tornedalsättlingar och hämmade förkovran i finska språket i Sverige, har i stort sett utrangerats ur språkbruket.
Förra presidenten Tarja Halonen sa i Stockholms ABF-hus i april att Finland och Sverige har 700 år av gemensam historia. Relationen har inte alltid varit lika ljus som idag, då den präglas av samarbete och förtroende på i stort sett alla områden, senast fördjupad inom försvarspolitiken och genom det gemensamma medlemskapet i EU. Klubbekriget på 1590-talet var finska bönders revolt mot svenskt maktförtryck. Från då till frihetstiden 1721 minskade finska befolkningen beroende på utskrivning som soldater i Sveriges krig.
Finland fick som storfurstendöme i Tsarryssland efter 1808–1809 års krig behålla sin svenska författning och förvaltning. Det gynnade Finland – troligen mer än om landet förblivit svenskt – som kunde förbereda sina egna institutioner inför självständigheten. Svenska var enda förvaltningsspråket till 1880. Krister Wahlbäcks bok ”Jättens andedräkt” skildrar sakkunnigt Finlandsfrågan i svensk politik 1809–2009.
Ett mönster i Europa från 1880-talet var att främsta inhemska språket framhävdes och minoritetsspråk åsidosattes. Oscarianska skolpolitiken motarbetade finska språket i svenska Tornedalens skolor i 70 år. Elias Lönnroths nationalepos ”Kalevala” hand i hand med framväxande nationalromantiken inom konst och arkitektur grodde en ny nationalism i Finland, fennomanismen, inom litteratur och kultur, utbildning och administration. Förryskningspolitiken under generalguvernör Bobrikoff med februarimanifestet 1899 gav ytterligare näring åt frihetslängtan.
Svensk-finska språkstriderna kulminerade på 1920- och 1930-talen. Förslag lades fram om att byta svenska Tornedalen mot Åland. Tornedalen har kokat av kulturarrangemang och gränsöverskridande släktträffar i sommar. Jag åhörde Ylitornio blåsorkester gripande framföra ”Björneborgarnas marsch”.
På Åland är oron stor över svenska språkets försvagade ställning. Engelskan har tagit över svenskan som språk i finsk-svenska och nordiska kontakter. Behovet att främja svenskan, andra officiella språket i Finland, påtalas av president Sauli Niinistö och tidigare presidenterna Martti Ahtisaari och Tarja Halonen. Nyligen avlidne Mauno Koivisto försvarade starkt svenskans betydelse, och det var huvudtemat i förre statsministern Paavo Lipponens tal inför de nordiska statscheferna på försommaren.
Finska lantdagen beslutade om självständigheten den 6 december 1917. På nyårsafton skrev Lenin under ryska erkännandet, sedan finska delegationen på besök i Petrograd ändrat adressen för hemställan till ”Ryska rådsrepubliken” i stället för ”Rysslands regering”. Dagen efter erkände Sverige Finlands självständighet.
I januari 1918 bröt inbördeskriget mellan de röda och de vita ut. En opartisk berättelse är Heikki Ylikangas ”Vägen till Tammerfors”. En röd terror följdes av en ännu värre vit terror. De vita krigsförbrytarna undgick rättsliga efterräkningar, vilket förgiftade samhällsklimatet under många decennier. Den unga finska demokratin företedde omogna drag som Lapporörelsens framfart mot vänsteranhängare, med ”tvångsskjutsning” till och med av tidigare presidenten K J Ståhlberg till sovjetiska gränsen och kommunistpartiet bannlystes. Förbud mot alkoholförsäljning infördes. Lagstiftningen korrigerades successivt från 1930-talet.
Drygt kvartalslånga Vinterkriget inleddes den 30 november 1939 med Röda arméns flygangrepp mot Helsingfors. Ett hemligt tilläggsprotokoll i Molotov-Ribbentrop-pakten delade Finland, Baltikum och Polen i intressesfärer mellan Sovjetunionen och Tyskland. Sverige gjorde viktiga insatser för Finland som icke-krigförande – inte neutralt – och bistod med stora mängder militärt materiel, men utövade samtidigt påtryckningar för en snabb finsk fredsuppgörelse för att inte självt dras in i kriget. Finland tvingades avträda stora delar av Karelen och 400 000 karelare fick flytta västerut.
Fortsättningskriget startade vid midsommartiden 1941 efter massiva sovjetiska flygbombningar mot ett 20-tal finska städer och pågick drygt tre år. Kriget kunde under rådande omständigheter knappast ha undvikits, eftersom Stalin misstrodde att Finland skulle förbli neutralt. Tyska soldater befann sig i Lappland vid krigsutbrottet. Länge benämndes det som ”parallellkrig” till Tysklands ”Operation Barbarossa”, också för att motivera och ingjuta mod hos finska soldaterna. Ett tappert, uppehållande försvar på Karelska näset sommaren 1944 räddade Finlands självständighet och från att dela baltiska ländernas och Polens öden. Historikern Henrik Meinander hävdar i boken ”1944” att det var ”ett krig med bundsförvanterna Finland och Tyskland på ena sidan”.
”Kriget i Lappland” 1944–1945 iscensattes sedan Finland efter stilleståndsavtalet förpliktats att driva ut tyska soldater ur landet. En stor del av Lappland brändes ned. Petsamoområdet avträddes.
Hundra självständiga, dramatiska och ödesmättade år, återspeglade i Jean Sibelius starkt mollstämda ”Finlandiasvit”, har länge präglats av krig och svåra ekonomiska umbäranden. Finländarna har genomlidit dessa på ett skickligt och imponerande sätt. Relationen till mäktige grannen i öster har skötts varsamt med framgång och successivt ökat handlingsutrymmet under presidenterna J K Paasikivis och Urho Kekkonens ledning. På Mauno Koivistos tid reducerades presidentmakten och parlamentarismen stärktes. Demokratin och marknadsekonomin har befästs. Finland har blivit ett mer tolerant samhälle med en egen rik kulturskatt.
Henrik Meinanders nya bok ”Gustaf Mannerheim – aristokrat i vadmal” ger en balanserad bild som förmänskligar nationalhjälten. Guldmedaljören Hannes Kolehmainen från OS i Stockholm 1912, Paavo Nurmi, Sibelius, Alvar Aalto, Väinö Linna, Armi Kuusela Miss World 1952 – samma år som sommarolympiaden i Helsingfors och den hårda krigsskulden till Sovjetunionen var slutbetald – med flera världsnamn hyllas på nytt under jubileet. När Linna fick Nordiska rådets litteraturpris 1963 sa Ragnar Lassinantti i ett radiotal: ”Endast Nya testamentet och psalmboken kan tävla med ’Okänd soldat’ i spridning”, och att han med torpartrilogin ”Här under polstjärnan” ”ordnat ett jättelikt stoff till en stor och rik fresk över Finlands ödesår 1918”. ”Okänd soldats” tredje filmversion har premiär i höst.