I förra veckan presenterade arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) det socialdemokratiska programmet ”Arbetsmarknadspolitiken under nästa mandatperiod”.
Att det är ett ämne man gärna talar om från regeringshåll är förståeligt: Ett av de viktigaste vallöftena 2014 var att man skulle skapa ordning och reda och värna om rättvisa villkor på arbetsmarknaden. Det är inte bara ett av de områden där skillnaden mot de skiftande högerkoalitionerna är som allra tydligast – det är också där regeringens politik varit som allra framgångsrikast.
Trots på papperet svåra förutsättningar har jobbpolitiken varit framgångsrik – sysselsättningen är hög, och den nittiodagarsgaranti som ska lotsa unga in på arbetsmarknaden så fort som möjligt har blivit genomförd fullt ut.
Nästa steg är bland annat att skapa tryggare förhållanden för de unga som kommit in på arbetsmarknaden – bort ska de visstidsanställningar som tillåter arbetsgivare att utan skäl erbjuda tillfälliga och därmed otrygga anställningar.
Det är bra – precis som heltidsanställningar ska också fasta anställningar vara normen på den svenska arbetsmarknaden. Alla ska ha en lön som det går att leva på, och en anställning ska innebära en långsiktig trygghet.
Det kan tyckas som självklarheter, men det är det inte.
Lagen om allmän visstid infördes av Alliansregeringen 2007 – och ingen som sett hur borgerligheten utvecklats sedan dess skulle säga att de har tagit några steg vänsterut.
De är upptagna med något helt annat. Alliansen huvudlinje är tvärtom att lönerna borde sänkas och arbetsgivarens position stärkas – de vill försvaga den svenska modellen och skyffla pengar över arbetsgivarna med svepande åtgärder som den så kallade ”ungdomsrabatten.”
Det enda resultatet av en sådan politik är att företagen tar ut mer i vinst – och det tycks också vara dess enda egentliga syfte.
Men än mer oroande är det ”av och på-förhållande” som tycks spira mellan de två högerpartierna Sverigedemokraterna och Moderaterna. Ibland ska de prata med varandra, ibland inte. Men en överenskommelse dem emellan skulle enbart kunna bygga på Sverigedemokraternas migrationspolitik, och Moderaternas ekonomiska politik.
Vad en så radikal högerlinje skulle innebära för Sverige är inte svårt att föreställa sig.
Därför är höstens val nästan ovanligt lätt: Det handlar om vänster eller höger om – och skillnaden mellan dem är tydligare än någonsin förr.