När jag gick på låg- och mellanstadiet berättade jag alltid stolt för mina kompisar att jag minsann var släkt med Jonas Alströmer, han som på 1600-talet införde potatisen i Sverige.
"Utan min släkt hade ni inte kunnat äta chips", sa jag och klappade mig själv på axeln.
Av någon anledning har jag alltid fått berättat för mig att Jonas Alströmer faktiskt tillhör mitt släktträd. Men ingen – varken mor, far, farmor eller mormor – tycks ha vetat hur eller om det verkligen stämmer.
Så när jag nu kliver in på Luleåbygdens forskarförening är det med en naiv förhoppning om att namnet Alströmer ska blinka i neon på en av dataskärmarna inom ett par timmar.
Nu är det tydligen inte så enkelt.
Luleåbygdens forskarförening håller till på Residensgatan i Luleå, bakom O'Learys. Den har funnits sedan 1989 och verkar, enligt den egna hemsidan, för att höja intresset för släkt- och bygdeforskning i Luleåbygden, men även i övriga Sverige. Här anordnas nybörjarkurser i släktforskning på regelbunden basis och är du medlem har du fri tillgång till hela arkivet.
Den här dagen är Staffan Sandberg och Sture Karlsson på plats. De är båda styrelsemedlemmar i föreningen och flitiga släktforskare.
– Ja, du är ju från Norrköping, säger Staffan Sandberg.
Eh, ja. Det stämmer.
– Det har jag tagit reda på. Via ditt telefonnummer kunde jag lista ut vad du hette och var du bodde. Då fick jag även fram din födelsedag och då kunde jag leta reda på dig och hitta hela din familj bakåt i tiden. Du härstammar ju från Djursholm och Danderyd.
Va? Gör jag.
– Jajjamen. Nu har du med släktforskare att göra.
Sverige är en guldgruva för släktforskare. Husförhörslängder finns att följa så långt bak i tiden som 1670-talet, i Västmanland och Dalarna ännu längre bak i tiden bland annat tack vare en modern biskop som där var före sin tid.
Dessutom innebar Karl XI:s kyrkolag från 1686 att landets präster skulle hålla koll på befolkningen genom att skriva ned viktiga händelser som födelsedatum, vigseldatum och dödsdatum i så kallade kyrkoböcker. Prästerna har också noterat varje gång en människa har tillkommit eller lämnat en församling.
Dessa kyrkoböcker är ovärderliga när du forskar kring din släkt. Förr var det mikrofilmer och mikrokort som gällde, men nu finns de fotograferade och införda i Riksarkivets digitala databas vilket självklart underlättar.
Lite kuriosa är att det var mormonkyrkan som på 1950-talet mikrofilmade folkbokföringsmaterialet och skänkte kopior till det svenska Riksarkivet. Mormonerna uppmuntras nämligen i sin religion att släktforska och därför kom de till Sverige för att filma husförhörslängder, flyttningslängder samt födelse, vigsel- och dödböcker.
Vilka är det då som släktforskar? Min fördom om att det främst är människor som börja komma till åren tycks stämma.
– Jag var fullkomligt ointresserad av det här för 15 år sedan och har inte hållit på så länge, säger Staffan Sandberg.
– Nu är det väl mest pensionärer som går kurserna, men för bara något år sedan hade vi en 20-årig tjej som var student på LTU, säger Sture Karlsson.
Vad vill de som forskar hitta?
– Sina anfäder.
Jag tänker att man kanske drömmer om att hitta något höjdarnamn i släktträdet.
– Så är det ibland, men inte alltid. Det handlar nog mer om att ta reda på var man kommer ifrån. När jag började ville jag ha reda på vad de jobbat med, vad de sysslat med, säger Sture Karlsson.
Jag har alltid fått höra att jag är släkt med Jonas Alströmer.
– Det är ju bara att forska, men du får nog räkna med en bred forskning. Jag tror inte att du bara kan gå efter stamträdet. Man kan ju räkna in alla syskon och alla ingifta. Jag brukar inte räkna ingifta som släkt. Men många gör ju det.
Jag har hört någon myt om att alla svenskar är släkt med Gustav Vasa.
– Det har jag svårt att tro.
Staffan Sandberg inflikar:
– Däremot är nog alla i jordens befolkning släkt med någon från Afrika. De första människorna kom ju därifrån. DNA-forskning har visat att vår urmoder och vår urfader var från Afrika, men det rör sig kanske om 300 000 år sedan.
DNA är för övrigt den senaste trenden inom släktforskning. Det går ut på att du gnuggar till exempel en tops inne i din mun. Sedan finns det olika företag, framför allt i USA, som hjälper dig ta fram ditt DNA ur den topsen. Uppgifterna läggs sedan in i en databas och jämförs med alla andra som gjort samma procedur. Vips kan du få fram tusentals namn på släktingar med samma DNA runt om i världen.
– Jag har gjort det. Jag fick massor av träffar. Jag tror jag hade 1600 matchningar när jag fick resultatet, säger Staffan Sandberg.
– Men du får bara veta vilka du är släkt med, inte hur. Det får du ta reda på genom vanlig pappersforskning. Men om man har en komplett forskning och motsvarande person har en komplett forskning så kan man lägga ihop dem och se hur man är släkt.
Fick du matchningar över hela världen?
– Ja, men mest i Sverige, USA, England och Skottland. Det är många som får träffar i Skottland och England. Kan du gissa varför?
Henrik VIII?
– Vikingarna. Du vet, det går så långt bak i tiden. På matchningen kan det stå "fifth generation or remote" (femte generationen eller längre bak), det betyder att det kan gå hur långt tillbaka i tiden som helst. Därför finns det många spår på de brittiska öarna från vikingar.
Det är inte bara svenskar som är intresserade av att ta reda på sitt ursprung. Sture Karlsson berättar att det skett en stor "boom" när det gäller så kallade efterlysningar från andra länder och kontinenter. Alltså människor från exempelvis USA och Kanada som vill hitta sina förfäder i Sverige och i Norrbotten.
– Hela våren och sommaren har vi hållit på med efterlysningar, det har varit otroligt mycket. Jag har fått förfrågningar från Skottland, England, Kanada och Amerika, säger han.
Har du kunnat hitta några svenska släktingar?
– Jajjamen. Den första var från Skottland. Hennes mormor kom från Råneå och hon själv var född i Stockholm innan hon som spädbarn emigrerade med sin mamma till Skottland. Jag hittade nio släktingar till henne i Stockholmstrakten. Dagen efter att jag skickat henne uppgifterna skrev hon tillbaka och sa att hon redan hade varit i kontakt med alla nio. Hon var hur glad som helst.
Att släktjobba är dock inget enkelt jobb som man gör på några timmar, det får jag snabbt lära mig. Jonas Alströmer dyker inte per automatik upp på min skärm när jag skriver in mitt namn i sökfältet.
Via kyrkoböckerna hittar jag dock min farfars far Elis Buardo Höjer och hans maka Jenny Maria Andersen som kom från Ålborg, Danmark. Mycket riktigt bodde de i Djursholm utanför Stockholm när min farfar Lennart föddes. Jag kan se att de gifte sig 31 mars 1906, att de båda hade god kristendomskunskap och att de också hade tagit herrens heliga nattvard.
Via Elis Buardo kan jag sedan ta mig vidare till hans föräldrar Karl Axel Höjer och Hildegard Lovisa Axelina Säfbom. Han arbetade som kassör och levde 1833–1901. Hon föddes 1851 och dog 1946. De bodde i Norrköping.
Nu ska jag ärligt säga att jag gör detta samtidigt som Staffan Sandberg står bakom skärmen och lotsar mig. Det är inte enkelt att som nybörjare tolka skrivstilar och lotsa sig vidare till rätt kyrkobok eller utflyttningslängd. Det är enkelt att göra misstag när man släktforskar.
– Präster kan ju ha slarvat och skrivit fel, det är en risk. Sen är det väldigt viktigt att veta rätt födelseplats, helst församlingen. Det är lätt att hamna fel om du har fel uppgifter, säger Sture Karlsson.
Det gäller att ha tålamod och tid?
– Ja, ibland så bara rinner det och ibland så kan det ta veckor innan det lossnar.
Blir du aldrig less?
– Nej, det är ju då det börjar bli intressant. Men visst, det händer att man måste ge upp ibland.
Jag har tur. Mitt efternamn Höjer visar sig vara väldigt ovanligt. Via Riksarkivet hittar jag till och med en biografi om mina förfäder. Där kan jag se att jag på min fars sida härstammar ända tillbaka till Lorentz Höjer (ca 1630–1675) som var bruksförvaltare på Billnäs bruk i finska Pojo. Jag hittar bokbindare från 1600-talet och rektorer från 1700-talet. Jag hittar en överfyrsingenjör från 1800-talet och en förste arkivarie på Utrikesdepartementet 1947.
Det blir dock än mer spännande när jag hittar en släktlinje – som inte är helt verifierad – som sträcker sig ännu längre bak i tiden. Om den stämmer kan jag plötsligt, via släktforskningssajten geni.com, hitta förfäder i 1100-talets Tyskland. Jag ser genom släktlinjen hur Höjer sakta förvandlas till namnet von Hoya. Hoya visar sig vara en liten by i nordvästra Tyskland som numera har 3 740 invånare. Heinrich I var Hoyas första greve under slutet av 1100-talet och släktvapnet bestod av två svarta rovdjursarmar med blodröda klor. Han fick elva barn. Ett av dessa var Henrik II som föddes 1238. Han var greve av Hoya och kallades på tyska Heinrich II mit dem Beile – Henrik med yxan. En googlesökning visar att han fick sitt smeknamn i samtida krönikor på grund av sin brutala krigsföring. Han sägs också ha fått 25 barn och ligger begravd i ett kloster som heter Loccum i närheten av Hannover.
– Man vet aldrig vad man kommer att hitta när man släktforskar. Jag upptäckte till exempel att jag var släkt med min bästa lekkompis som barn. Inte ens morsan visste om det. När man gick fem generationer tillbaka i tiden hade vi samma anfader, säger Sture Karlsson.
Trist om man upptäcker att man är släkt med sin sambo.
– Det har man förhoppningsvis koll på. Men det är klart, några generationer bakåt kanske. Det är nog ganska många som är det, säger Staffan Sandberg.