När Sverige möter Italien genom Luleå Orkesterförenings försorg så bjuds det på musikaliska gnistor så det står härliga till. Inledande ”Festspel” av Hugo Alfvén är en riktig stämningshöjare och det mäktiga slutcrescendot sitter som en smäck. Bättre inledning får man leta efter.

Sedan blir det ännu mera svensk nationalromantik. De tre satserna ur Helena Munktells ”Dalasvit” är frejdig folklighet när den är som bäst. Bildskapande musik från landskapet som inspirerat musiken minst sagt.

Efter paus följer så vad som redan nu kan vara årets operaupplevelse. Efter gästspel både från Norrlandsoperan och Kungliga diton samt några Mattei-festivaler är det befriande att få konstatera att den ultimata operaupplevelsen i Kulturens hus kommer från ett gäng glada ideella krafter som gör detta på sin fritid.

Artikelbild

| Maestro. Claudio Morbo är en inspirerande och livfull dirigent.

All heder åt maestro Claudio Morbo som verkligen lyckas göra Giacomo Puccinis enaktare ”Syster Angelica” till något så angenämt njutbart. Orkestern är på topp likaså den damkör som utgör nunnor och sedermera änglar. De levererar formidabelt rakt igenom.

Och då har vi ännu inte nämnt grädden på moset, kvällens solister. Huvudrollen som syster Angelica sjungs av en fulländad Carina Stenberg. Samma sak gäller för mezzosopranen Sofia Flodin som gör ett kyligt porträtt av den njugga fastern.

Även sopranerna Anette Strandljung och Carina Henriksson imponerar när de sjunger flera olika nunneroller.

Scenografin är utmärkt. Bakgrundsbilder projicerade på en vit duk, några pallar och lite rekvisita på scenen. Det är allt som behövs för att förflytta oss till ett nunnekloster i 1600-talets Italien. Och en svensk textremsa är aldrig fel, då man sjunger på originalspråket. En extra guldstjärna till att alla sångare och dirigent körde helt utan noter.

Detta var inte Claudio Morbos första besök i Luleå och förhoppningsvis inte hans sista. Sådana här operasuccéer ber vi att få beställa in en till av tack.