Näringsminister Mikael Damberg (S) har haft anledning att dra på mungiporna när han följt vårens bolagsstämmor i de statliga företagen.
- Aktieutdelningen från gruvjätten LKAB blev 2,8 miljarder kronor.
- Energikoncernen Vattenfall är återigen ett lönsamt bolag och delar ut 2 miljarder kronor till ägaren svenska staten.
- Skogsbolaget Sveaskog redovisar goda resultat och bidrar med 900 miljoner kr till statskassan.
- För verksamhetsåret 2017 uppgår utdelningarna från de statligt ägda bolagen till sammanlagt cirka 20 miljarder kr.
Det säger något om de enorma värdena i den statliga bolagsportföljen.
Förutom principiella argument för att staten äger nationella tillgångar som järnmalm, vattenkraft och skog finns goda statsfinansiella skäl för ägandet.
Hoppingivande är också att se hur statliga företag går i bräschen och fungerar som verktyg i den gröna omställningen.
Hybrit – LKAB:s, Vattenfalls och SSAB:s samarbete för att utveckla en fossilfri stålproduktion – är ett lysande exempel.
Det visar att den statliga företagssektorn kan användas för att nå viktiga samhällsmål.
En aktiv ägare, som ställer tydliga krav på verksamheten, kan medverka till att bolagen blir föregångare i arbetet för ett miljömässigt, socialt och ekonomiskt hållbart samhälle.
I det avseendet har det också blivit en märkbar skillnad sedan Mikael Damberg (S) blev chef för Näringsdepartementet 2014.
Under alliansåren 2006-2014 sågs de statliga företagen främst som simpla privatiseringsobjekt.
Borgarna sålde ut hela eller delar av aktieinnehavet i Teliasonera, OMX, Vin&Sprit, Vasakronan, Nordea, Arbetslivsresurs och Vectura.
En slapp borgerlig ägarpolitik ledde dessutom fram till Nuon-kraschen och misslyckandet med Postnord.
Marknadsfilosofernas låt-gå- och sälj-ut-idéer var ingen lyckad politik för Sverige.
Under Damberg har det blivit en helt annan styrning av den statliga företagssektorn.
Till exempel finns nu en klar och tydlig statlig ägarpolicy, som beslutades av regeringen 22 december 2016. Staten har blivit en mer aktiv och ansvarsfull ägare.
På den borgerliga kanten har emellertid saker och ting inte förändrats alls.
Alliansens gemensamma motion om de statliga företagen är en blåkopia på partiernas gamla privatiseringskrav.
Det heter att staten bör minska eller helt avveckla sitt ägande i bolag som SBAB, Teliasonera, SAS och Orio.
Jag säger inte att det saknas exempel på statliga verksamheter som kan säljas ut. Men sådant bör alltid prövas från fall till fall.
Det är naiv politik att privatisera bara för privatiserandets egen skull. Allt statligt är inte av ondo, lika lite som all privat företagsamhet är av godo.
Pragmatism är en bra ledstjärna även i det här fallet. Dogmatism och ideologisk enkelspårighet är det inte.