Näringsminister Mikael Damberg (S) har starka rötter i Solna och är inbiten AIK:are. Hans näringspolitik är dock allt annat än Stockholmsfixerad.
Till exempel har han varit betydligt mer engagerad för norra Sveriges intressen än Robertsforsbon Maud Olofsson (C) som basade över näringsdepartementet 2006-2011.
Olofsson talade i och för sig alltid vackert om landsbygds- och regionalpolitiken men när det kom till kritan blev hon överkörd av de storstadsorienterade Moderaterna.
Tag bara nedmonteringen av den statliga servicen i lands- och glesbygdskommunerna under alliansregeringen 2006-2014.
Många småkommuner såg jobben försvinna. Arbetsförmedlingen, Skatteverket och Försäkringskassan minskade sin lokala närvaro.
Totalt försvann 133 statliga arbetsställen på mindre tätorter (en befolkning under 10 000 personer) under perioden 2008 till 2014, enligt Statskontorets rapport ”Statliga myndigheters lokalisering”.
I stället koncentrerades de statliga jobben till 08-området. Under perioden 2008–2014 blev det totalt 8 135 fler statliga jobb i Stockholm. År 2014 uppgick antalet statliga anställningar i Stockholm till hela 71 575 stycken.
Det påverkade förutsättningarna för de lokala näringsidkarna.
Dels betydde det en urholkning av servicen för både folk och företag runtom i landet. Dels innebar färre statliga jobb i Jokkmokk, Överkalix, Övertorneå och andra glesbygdskommuner att det blev minskat underlag, det vill säga färre kunder, för handel och andra lokala näringar.
Ett annat exempel är alliansregeringens styvmoderliga behandling av Norrbotniabanan.
Under Göran Perssons statsministerskap och S-styret före 2006 blev den ett högprioriterat projekt. I och med alliansregeringens tillträde 2006 blev Norrbotniabanan dock en ickefråga, trots att SSAB, Boliden, Kappa Kraftliner, Lindbäcks Bygg och andra tunga företag i norr tryckte på för en ny kustjärnväg.
Det var mer intressant för den borgerliga regeringen att satsa på motorvägsbyggen runt Stockholm än bättre infrastruktur i norr.
Med Damberg som näringsminister och Stefan Löfven som statsminister har politiken emellertid fått en ny inriktning.
Nu investeras det i välfärdssystem, offentlig service och infrastruktur i hela landet, vilket skapar förutsättningar för tillväxt och privat företagande i fler regioner.
När det gäller norra Sverige har Damberg dessutom visat ett stort personligt intresse.
Under mandatperioden har han besökt en lång rad företag och kommuner i norr. Gång på gång har den socialdemokratiske näringsministern markerat vikten av investeringar i Norrbotniabanan, Norrlandsfonden och annat som skapar bättre förutsättningar för näringslivet i norr.
Nedsättningen av elskatten för datahallar (som har en avgörande betydelse för Facebooks nya stora investering i Luleå) är ett fint exempel. Damberg lyssnade på kraven från norr och levererade en förändring.
Viktig är också nyindustrialiseringsstrategin som Damberg tagit initiativ till. Till skillnad från gamle statsministern Fredrik Reinfeldt (M), som beskrev industrin som ”basicallygone”, har Damberg förstått att industrin fortfarande är en grund för välfärden i Sverige.
Fakta talar sitt tydliga språk. Industrin och den industrinära tjänstesektorn står tillsammans för en femtedel av Sveriges BNP och 77 procent av det samlade exportvärdet.
Utan LKAB, SSAB, Volvo, Billerud Korsnäs, SCA, Boliden och andra industriföretag skulle Sverige helt enkelt vara ett fattigare land.
Av det skälet är det en välsignelse att Sverige numera har en näringsminister som förstår industrins centrala roll i samhällsekonomin, liksom vikten av att ta tillvara tillväxtkraften i hela landet.
Jag skulle vilja påstå att det är en av de absolut viktigaste förändringarna efter regeringsskiftet 2014.
Politiken har inte längre slagsida mot Stockholm.
Även en urstockholmare som Mikael Damberg känner ett engagemang för hela landet och förstår värdet av investeringar i norra Sverige.