Utställningen Brännpunkt Barents är in internationell mötesplats som levererar olika uttryck med syfte att få betraktaren att reagera på det han eller hon ser.
Åsa Lipka Falck, som är en del av gruppen Raketa, står och pusslar ihop materiel till utställningen. Gruppen skapar med sitt Mobile Institute mötesplatser för kunskapsutbyte. Deltagarna har samlat många olika föremål under sin resa. Raketas del i utställningen blir en station där de visar upp en del.
– Det är svårt. Det är så många komponenter, säger Åsa Lipka Falck, där hon står framför bordet.
– Det handlar mycket om naturen och naturresurserna, hantverk och kunskapsutbyte. På resan var vi svenskar, norrmän och ryssar. Vi lärde känna varandra och där vi landade mötte vi boende och hade workshops i skolan. Vi följde även med en biolog på en exkursion i skogen.
Åsa Lipka Falck säger att det handlar om en hållbar framtid.
– Då måste vi samarbeta över gränserna. Men vår resa är inte slut. Nästa blir till Jämtland.
Arena för samtal
Åsa Lipka Falck tycker det är mycket viktigt med ett konstnärligt samarbete i Barents.
– Det är hard core politik. Gränser stängs. Det händer saker varje dag. Då måste vi hålla kanalerna öppna. Kulturen är en arena för samtal. Kulturen befinner sig en alternativ geografi där vi som är konstnärliga aktörer kan förstå varandra. Poesi och Politik.
Ny konflikthärd
Peter Sundström, marknadsansvarig på Havremagasinet, säger att en av ursprungsidéerna till utställningen var frågan om Barents håller på att bli en ny konflikthärd, ett problemområde i världen.
– Vi funderar på det utifrån att man vill bryta malm, borra efter olja och andra mineraler här i de norra regionerna och att isarna smälter vid Nordpolen. Alla vill åt Arktis för att det finns enorma rikedomar där.
Brännande politik
Samtidigt funderar han på om att det också kan finnas en barentsmentalitet.
– Kan man säga att vi som bor här uppe har mer gemensamt i öst-västligt utbyte än i nord-sydlig? Utifrån det började vi bjuda in konstnärer som kan gestalta hur det är att vara och leva i området, säger Peter Sundström.
– Vad är vår roll som människor som bor här området där det finns så mycket naturtillgångar? Ska vi säga ja och tack till allt som en förutsättning för vår överlevnad. Plötsligt är nationalparkerna inte heliga längre då man hittar mineraler och vill starta gruvor. Vi vet inte riktigt vart det här är på väg. Det är brännande politik att bo här. Det väcker intressant frågor, som de här konstnärerna lyfter på olika sätt.
Få en reaktion
Sju konstnärer från Ryssland och Norden samt gruppen Raketa ställer ut. Havremagasinet har valt dem utifrån deras olika uttryck. Peter Sundström påpekar att de inte vill göra en politisk utställning som är svar/vit.
– Det är upp till konstnärerna att uttrycka sig och vi ska som betraktare tolka det. Huvudsaken är att få en reaktion, att man reagera på det man ser.
Skapar ett rum
Med tanke på temat, att utställningen handlar om regionen, var det naturligt för Lena Stenberg att ta med markexploatering och gruvnäring. Tillsammans med en bildproduktion visas henne verk Mobilitet hotad natur.
– Det skapar ett rum. Jag tyckte att det skulle bli en spännande koppling, en historia. Hela det här verket bygger mycket på balans - när man sätter upp det, hur man sätter upp det. Det måste bli en balans för att det ska hänga ihop. Men det ska också hända något i verket som oroar eller som gör att det blir spännande med de olika element som finns i verket. Det är den dynamiken jag var ute. Sedan finns det säkert någon annan dynamik också, hoppas jag.
Bra att våga
Lena Stenberg tycker inte att Barents är ett kommande konfliktområdet.
– Jag tycker att det har varit det länge. Vi kanske inte tänker på det för vi är så vana att anpassa oss.
Är det farligt?
– Ja, det tror jag, att man aldrig ifrågasätter saker. Man är så rädd om arbetstillfällen. Jag tror vi är mer anpassningsbara norröver än vad folk i södra Sverige är. Börjas det med någon exploatering där så jäklar sätter människorna hårt åt. Men här anpassar sig folk väldigt lätt. Kallak var den första riktigt tydliga protesten på länge. Det är bra att folk vågar protestera, vågar se framåt och tänker på miljön, säger Lena Stenberg.
Hon tycker det var tyst länge om Kallak i medierna i södra Sverige.
– Är vi för perifera här? Men det som börjar här går neråt också. Det finns prospekteringar vid Vättern och på Gotland. Så det är en fråga som inte bara berör folk här uppe.