Anders kommer från Gotland. Mycket har hänt sedan den 14 januari 1996 när fordonet han satt i körde på en landmina. Anders Gahnström har flyttat till Norrbotten, bildat familj och rotat sig i Boden. Han är fyrabarnspappa med ett familjehemsbarn.
I början av 1990-talet gjorde han lumpen på P18. Som ung hade han läst om utlandstjänstgöring och hade då en önskan att få åka i väg.
– Redan som värnpliktig sa de att vi skulle bli eftertraktade.
När hemmaförbandet skulle sätta upp ett kompani i Bosnien sökte han och kom med som skyttesoldat. Uppgiften var bevaknings- och patrulltjänst.
– Jag kom ned precis efter att de skrivit på Daytonavtalet. Då var det mindre våldsamt än tidigare, men det var fortfarande besvärligt att ta sig genom vid checkpoints (kontrollstationer). Vid årsskiftet tog Nato över från FN.
Kontrollstationerna togs bort och de började rulla på de farbara vägar som var röjda från minor. Just den här dagen åkte de på en väg där man varit tvungen att röja bort vägmassor för att minorna låg så djupt. De färdades i pansarbandvagn 302. Plötsligt small det rejält. De hade kört på en stridsvagnsmina.
– Jag trodde först att det var en robot som exploderade, säger Anders Gahnström.
Han förklarar att när personalen schaktat bort vägmassorna hade de skrapat bort de tre tänddelarna på minan, som därmed blivit instabil. En av hans kamrater kastades ur fordonet och flög 20 meter.
– Han förlorade båda benen.
En annan av hans kamrater förlorade ett ben. Själv ådrog han sig mjukdelsskador och en fraktur i ena hälbenet. Det tog en stund innan han insåg att han hade ont och förklarar att den första reaktionen i ett sådant läge är att gå tillbaka till intränade rutiner.
Av nio man skadades fem. Anders och några kamrater låg bredvid varandra på det norska fältsjukhuset. Första natten sov han ingenting. De talade med varandra.
– Jag tror att det räddade mig. Det gjorde att jag klarade att hantera situationen. Hade jag legat ensam, utan någon att tala med hade jag nog haft djupare psykiska problem när jag kom hem.
Fick du psykiska besvär?
– Nej, inte relaterat till den situationen. Däremot var det inpräntat i medvetandet att vi alltid skulle gå på hård jordyta och där folk gått tidigare. Fortfarande en period efter hemkomsten kunde jag frysa i steget, men det gick över med tiden.
Efter minexplosionen skickades alla skadade till Sverige. Anders Gahnström var hemma en månad, men åkte tillbaka när han kunde gå utan kryckor. Han fick avsluta tiden i Bosnien med sin grupp. Idag har han inga men av sin skada.
Anders Gahnström gick tillbaka till sitt ordinarie arbete. Han tror att det var bra att ha något att göra.
– Man kommer in i vardagen mycket snabbare. Förblir man overksam är det lättare att tankarna börjar snurra och man börjar grubbla.
Han framhåller samtidigt vikten av att prata och säger att han vill berätta för andra vad de gör ute på uppdrag. Däremot när han talar om det som varit traumatiskt vill han tala med dem som är initierade för att slippa förklara alla facktermer.
Visst var han medveten om riskerna när han åkte ned, men han tänkte att det aldrig skulle hända honom. Han berättar att en av hans allvarligt skadade kamrater efteråt sa: "Jag åker hellre till ett land och gör en insats än blir överkörd av ett rattfyllo hemma".
Det som hände i Bosnien har förändrat Anders. Han har blivit ödmjukare inför livet och mer säkerhetsmedveten.
– Jag analyserar saker innan jag gör dem.
På 1990-talet fanns fortfarande ingen veteranpolitik. Anders Gahnström berättar att han träffade sina gamla kamrater tack vara Fredsbaskrarna. Eftersom alla inte kunde komma blev det en ny återträff och tack vara det lyckades de fånga upp en kamrat som mådde dåligt.
– Jag tycker att en grupp som utsatts för traumatiska saker inledningsvis efter hemkomsten ska träffas ofta för att prata. Då blir det också lättare att upptäcka om någon börjar dra sig undan. Det måste finnas personer med både driv och mandat att fatta beslut om att träffas. Det får inte blir så att man bara ses om man lyckas få till något.
Han åkte tillbaka till Bosnien för att få göra en hel mission. Då upplevde han att de kunde hjälpa till mer och göra skillnad. Han berättar om en barnfamilj där barnen sprang omkring i säckar och levde i ett stenhus utan fönster med jordtrampat golv med ett nyfött barn samtidigt som vintern var i antågande.
– Bataljonsprästen hade en fond, så vi fixade golv och mat åt dem.
Anders Gahnström har varit i Kosovo och hoppade även på den första Nordiska stridsgruppen, som Sverige satte upp. De flesta där fortsatte sedan till Afghanistan. Anders var en av dem. Han förklarar att även om de var utbildade för det värsta var de inte var förberedda på den uppgift som de fick ta sig an där. Under utbildningen på Livgardet fick de veta att de skulle åka ut i byarna, träffa byaåldermän och dricka te. De hamnade i ett krig.
– Det var tufft. Jag kände att det var lite fel plats att vara på då med tre barn hemma. Men det var bara att växla om. Det fanns inte tid att tänka, utanför campen var man 110 procent fokuserad på uppgiften.
Anders Gahnström förklarar, att de genomförde bevakningsuppdrag och att de ganska kraftfullt fick visa sin närvaro
– Afghanistan var mer komplext. I Bosnien såg man vilka de stridande parterna var. I Afghanistan kunde man bli attackerad av vem som helst egentligen.
Initialt genomfördes alltid genomgångar både på chefs- och gruppnivå, men med tiden blev det främst när det inträffat incidenter och sammanstötningar med skottlossning.
– Man blir lite avtrubbad.
Han var med när fyra kamrater, däribland David Ström från Luleå och Peter Kero från Tärendö, skadades svårt av en bilbomb.
– Min sjukvårdare var med och tog hand om dem. Tillbaka på campen såg jag att något inte stämde. Jag frågade om jag kunde hjälpa honom. När han svarade nej, tog jag det vidare och han fick hjälp direkt på plats. När man har arbetat så nära varandra två år ser man tecken på nedstämdhet och vågar samtidigt ställa frågan.
Anders Gahnström anser att veteranpolitiken bidragit till att mycket har blivit bättre, men poängterar vikten av att fånga upp veteraner som mår dåligt tidigare.
– Man kan inte tvinga någon att söka hjälp, men man kan underlätta för personer att våga. En del är att hitta vägen ur machokulturen som fortfarande finns kvar.
Och även om Försvarsmakten måste ta sitt ansvar är det viktigt att sjukvården tar sitt och blir bättre på att identifiera och ta hand om dem som drabbats av posttraumatisk stress.
Han har hört om kamrater, som sökt hjälp och skickats hem med några värktabletter och uppmuntrande ord om att det blir bättre.
– Så får det inte vara.
Själv tycker han att erfarenheterna gjort honom mindre stressad. Han har hittat sitt inre lugn. Anders har lovat sin familj att utlandsmissionerna är ett avslutat kapitel och han känner sig ganska tillfreds.
– Jag upplever att uppdragen är tuffare nu och med tanke på det som hände i Afghanistan känns det som rätt beslut.