Statsminister Stefan Löfven (S) intog en försonlig ton i riksdagens partiledardebatt under onsdagen.
Han hyllade uppgörelsen mellan regerings- och allianspartierna om ytterligare sexton åtgärder mot terrorismen.
”Vi ska dra åt nätet runt terroristerna – och vi gör det tillsammans. Det är svensk politik när den är som bäst”, sa han.
I sitt inledningsanförande pekade statsministern på att det nu även finns breda överenskommelser om energipolitiken, försvaret, det finanspolitiska ramverket, miljömålsberedningen och flyktingpolitiken.
Han tryckte även på vikten av fortsatt samarbete i mitten av svensk politik.
”Handlingskraftiga regeringar i framtiden kommer att bygga på modet att våga samarbeta”, konstaterade han.
Oppositionsledaren Anna Kinberg Batra (M) verkade dock inte så intresserad av statsministerns utsträckta hand.
Ännu en gång upprepade hon sitt gamla mantra om att ”det behövs en ny alliansregering”. Problemet för Anna Kinberg är bara att denna tänkta alliansregering är fjärran från egen majoritet i riksdagen.
Svensk politik har förändrats radikalt sedan 2004 när de gamla partiledarna för M, C, L och KD samlades i Högfors.
Då var det realistiskt att tro på en majoritet för alliansen. Partierna var på uppgång och väljarna började tröttna på Göran Persson.
Därför var alliansreceptet rätt för 13 år sedan. De fyra partierna fick helt följdriktigt en riksdagsmajoritet 2006 – och starka 49 procent även 2010.
Men i valet 2014 tappade alliansen kraftigt. Väljarna gjorde tummen ned.
De fyra samarbetspartierna rasade till strax under 40 procent – och där omkring har de varit sedan dess.
I SCB:s stora majmätning (den största och mest tillförlitiga opinionsundersökning) fick allianspartierna tillsammans 37,6 procent. S, V, och MP fick tillsammans 41,9 procent.
Därför går det inte längre att bara snacka om alliansregeringar eller rödgröna majoriteter.
Det är en naiv dröm att något av de traditionella blocken ska få egen majoritet efter riksdagsvalet 2018.
Därför finns i princip bara två val för partier som vill skapa handlingskraftiga regeringar och majoriteter.
Antingen samarbetar de över den traditionella blockgränsen eller så bjuder de in Sverigedemokraterna i maktens korridorer.
Stefan Löfven har gång på gång markerat att han förstått denna nya parlamentariska ekvation.
Han har dragit upp en tydlig rågång till Jimmie Åkesson men samtidigt tydliggjort att han gärna ser ett bredare samarbete med de borgerliga partierna.
Tyvärr finns inte samma insikt hos Kinberg Batra. Men det finns tecken på att andra delar av borgerligheten börjar vakna.
Häromdagen kom tidskriften Liberal Debatt med ett gemensamt temanummer med socialdemokratiska Tiden.
I en artikel påminner den liberala debattören Per Svensson om den liberalsocialdemokratiska koalitionen 1917. Han menar att det är dags att återigen göra gemensam sak, när allt på nytt står och väger i det svenska samhället.
Antagligen blir det också där någonstans allt så småningom kommer att landa.
Den gamla blockpolitiken har under alla omständigheter nått vägs ände.