Något som givetvis var förkastligt och även ledde till att Leijon fick lämna regeringen.
I artikeln för Hagen ett insinuant resonemang där det underliggande budskapet är glasklart:
Vad gjorde alla dessa mäktiga män hos lille Ebbe, en blond spoling, som inte var så där alldeles fläckfritt genomsympatisk?
Varför var de inte hemma hos sig, vad var det som drog dem till denne pojke??
Den 19 juli 1988 antydde Aftonbladets Staffan Heimersson samma sak. Heimersson skrev om vegetarianer och frimurare, men syftade egentligen på något annat.
Kristdemokraternas Alf Svensson talade om en ?trolovningskrets?.
Det fanns också de som protesterade.
I en kolumn i Dagens Nyheter ironiserade Harry Schein över hur ett homosexuellt förhållande mellan Ebbe Carlsson och Anna-Greta Leijon skulle gå till i praktiken.
Jag vet inte om de journalister och politiker som spred ryktena om den homosexuella ormgropen 1988 har haft vett att skämmas, men det borde de göra.
Skvaller, primitiva antydningar och fördomar tog över den politiska scenen i flera månader.
Göran Persson var för några år sedan föremål för snack ?mellan skål och vägg? om en massa sexaffärer med diverse kvinnor.
Till sist skrevs det om rykteskampanjen i Aftonbladet, vilket fick stopp på allt tissel och tassel.
Norrbotten har ingalunda varit förskonat från den här typen av förtals- och rykteskampanjer.
Somliga har gjort det till sin stora mission i livet att sprida skvaller och rykten om otrohet, alkoholmissbruk och familjebråk om politiska motståndare.
Goda politiska krafter har knäckts på det sättet. 1996 lämnade till exempel Ulf Renberg kommunalrådsposten i Gällivare efter att ha blivit utsatt för ryktesspridning om alkoholproblem.
Givetvis går det aldrig att helt separera politik och privata förhållanden.
Det är viktigt att politiker lever som de lär. Men alla har skäl att inta en kritisk hållning, när de hör rykten med privatmoraliska dimensioner om ledande politiker.
För det mesta handlar det bara om att någon vill såra, skada och misskreditera en motkandidat.
Det är dessutom inga metoder som lockar nya generationer till politiskt arbete.
Vilken 16- eller 17-åring vill engagera sig i politiken om intrycket blir att den bara är ett smutsigt spel där skitprat om andra är viktigare än politikens innehåll och inriktning?
Efter avslöjandet av den så kallade mejlmannen blev det under en tid en diskussion om politiska kampanjmetoder.
Det är en diskussion som ständigt måste vara levande i partierna.
Politik ska inte fungera som smutsig gyttjebrottning.
Sådant lockar inte fler till partiernas möten och aktiviteter.