Trolltagen
Det var en gång sex små prinsessor som kidnappas av Virvelvinden. Sexton år senare ger sig en fattig pojke ut i världen. Han övervinner frestelser av Näcken, blir vallpojke för en flock får, slåss mot Ensamvargen, dansar med vittror. I sina strövtåg finner han prinsessorna som hålls fångna av elaka troll. Ska han lyckas befria prinsessorna ur deras fångenskap? Får sagan ett lyckligt slut, trots farofyllda äventyr?
Vädret kan inte sägas vara gynnsamt inför premiären av den första "Trolltagen" på åtta år. Trots detta letar sig publiken ändå till föreställningen. Med en dyngsur scen kan jag tänka mig att skaderisken för dansarna är några hundra procent över det normala. Trots detta bjuds det ändå på vacker dans. Publiken får följa Vallpojkens (Daniel Koivunen) äventyr bland trollskog och slott. Det är lekfullt, lättsamt och dramatiskt med alla dragen i en klassisk saga.
Daniel Koivunen är bra och bjuder stundtals på väldigt vacker dans. Detsamma gäller Christofer Lindström i sina tre roller, främst då i rollen som Näcken. I scenen med vittrorna och den farligt lockande Skogshuldran hittar man verkligen skogens magi, det förförande vilda och otämjda. Skogshuldran dansas av Lava Markusson imponerar rakt igenom med sin känslofyllda dans, även i rollen som Guldprinsessan. Detsamma gör Fernando Molin i rollen som Ensamvargen och Kopparprinsessan Elin Lundström. Ett stort, stort beröm också till de barn som är med och dansar på scenen. Vilken inlevelse, vilken glädje!
Visst märks det att det ogynnsamma vädret tar ut sin tribut. Den blöta scenen förhindrar dansarna att ta ut stegen och dansa med full kraft, vilket får föreställningen att tappa dess skarpaste egg. Jag är övertygad om att detta har att göra med omständigheter snarare än kompetens. Skador på premiären skulle vara ödesdigert, man får hålla igen.
Bäst är föreställningen i de olika kampscenerna mellan Pojken och Ensamvargen och de olika trollen, dansade av Michael Tang. Kostymerna och trollens danser är suveräna i en föreställning vars dramatik främst riktar sig mot barn. Kampen mot det sista trollet, det mest elaka av de alla, är dramatisk så det förslår. Med hjälp av effekter sprutar trollet rök ur näsan och fångar prinsessorna i sitt nät. Daniel Koivunen utkämpar en heroisk strid mot detta ondskans troll och segrar i bästa sagoprinsanda. Slutet gott allt gott, både vad gäller föreställningen och sagan. Med lite bättre väder så ska nog dansen också nå sin fulla potential.
"Trolltagens" magi ligger i dess riktning mot barn, som tillför sin fantasi till sagans universala kraft. För de föräldrar som vill ge sina barn en kulturell upplevelse är föreställningen som gjuten. Själv hoppas jag att få se denna saga återkomma nästa år, såsom ambitionen sägs vara.